Indonesien

Vi har tagit oss till Indonesien! Den 10e anlande vi hit, lagom till jordskalv och tsunamivarningar. Men vi mar bra och lever och frodas som vi ska. Ar for tillfallet i Jakarta men planerar att resa vidare idag. Allt for nu! 

Lite vardag

Foljande konversation tog plats pa okand ort, nagonstans i sydostasien. Nattetid (da alla de basta konversationerna vanligtvis sker). 
.
C: Sammy?
S: Ja? 
C: Vad ar egentligen svaret? 
S: Svaret pa vad?
C: Pa fragan. 
S: Vilken fraga? 
C: Ja men du vet, fragan om livet, universum och allting?  
S: ... Glass. 
C: Glass? 
S: Ja, glass. 
C : Sa.. om man inte gillar glass...? 
S: Da lever man inte. 

Framtid?

Skolangest. Nar kande man det senast? 

Gymnasiet kanske, nar nagot tuffta prov vantade, ett sant dar fan-varfor-borjade-jag-plugga-forst-kla-01-inatt-prov. 

Eller kanske aven en tid efter det, for det tog ett tag for den dar jag-borde-plugga-stenen i magen att forsvinna och massakerares ner till pyssesma bitar som sedan sveptes bort i en lugnande vindpust. 

Eller, sa var det den 15 mars, da ansokningsperioden for universiteten oppnade. Ja, det var bestamt da det borjade igen. 

Hur vet man vad man vill gora? Kan man ens bestamma det nu? Jag vet fortfarande inte om jag valde ratt linje pa gymnasiet, vilket nu pa senare ar kanns som smapotatis, men anda - hur sjutton skall man da valja hur ens framtid ser ut? 

Jag vet att jag fokuserar for mycket pa vad jag i slutet skall arbeta som, det finns alltid mojligheter att styra om och dylikt. 

Jag vet att jag tanker alldeles for mycket pa det har. 

Jag vet att Sams och mina manga hundra analyser av oss sjalva och av varandra (vem ar jag egentligen? Vad passar du som - egentligen?) inte kommer leda mig till nagra svar. 

Jag vet att ingen annan kan bestamma. 

Men fy sjutton vilken angest det ger. 

3 miljoner olika utbildningar - drosar av dem, i mangder, de myllrar fram sa fort jag skriver en ynka bokstav i sokrutan pa antagning.se 

Men det ar ju min framtid. Den ska man ju fint och duktigt intressera sig av och for. Den ska man ju ha i atanke idag, sa man lar sig nagot nytt till imorgon.

Trams. Trams fran min sida och trams dumma varlden som propsar pa att man ska veta vad man vill och passar som fran den dagen man drar sitt forsta andetag. 

Jag tror att jag fortsatter vara bekymmerslost liten nagra ar till. Kanske alltid. Later det som en vettig ide? Kanske man skulle borja backa tiden istallet, tillbaka till tiden har nedan. Nar jag var tjock och glad och sussade nar och hur jag ville. Nar man kunde skrida runt i rosa manchesterbrallor och bara upp dem med klass (tror dessvarre inte att sa ar fallet idag). Nar besluten som fattades var huruvida middagen som bjods skulle i gapet eller pa golvet. Inget tyngre an sa. Inga universitetsansokningar hangde over en som tunga, svarta lakan. Sa... En tidsmaskin, nagon?

 

Busshjalten

Hej och valkommen till hajk! Idag skall vi skriva blogginlagg. 

Nu ar det sa att vi har tagit oss till ingen mindre plats an Kambodia. Nytt land, nya sprak, nya utmaningar, ny valuta. Eller, lite halvny. For har anvander dem sig bara av - amerikanska dollar. Vad sjutton det nu skall vara bra for. Eller, vad det ska vara bra for kan man ju forsta till viss del, men lite trist kanns det allt. Hogst icke-spannande. Nog gnallt. 

For att forst avsluta Vietnam, dar vi senast befann oss da jag tog mod till mig, erovrade ett internetcafe och forfattade ett inlagg for detta, mitt alldeles egna, utrymme i cyberspace. 

Alltsa. Dagarna i Saigon spenderades med det sedvanliga runttraskande i staden och sedan en endagstur till Cu Chi tunnlarna och darefter en tvadagarsutflykt till Mekong Delta. Saigon.. Jag gillar Saigon Valdigt mycket. En av de stader som fick mig att tanka att jo, minsann, har skulle jag kunna tanka mig att sla ner mina bopalar och stanna ett tag. En akta asiatisk storstad med myller av trafik och manniskor men samtidigt inte pa nagot vis jallos och massproducerad for det. Saigon kandes levande, helt enkelt. 

Vi hann bli intervjuade av skolelever vid tva tillfallen, besoka en katolsk kyrka och ga pa bio en gang. Vi gick aven till ett krigsmuseum som knackte en totalt. De senaste tio aren tror jag att jag kan rakna pa mina 10 fingrar de ganger jag gratit, men det var bannemig nara att bli den 11e da jag traskade runt pa museumets andra vaning. Ocensurerat och brutalt och helt enkelt fruktansvart. Jag forstar inte hur manniskor kan vilja varandra sa illa. Det skall dock inte stickas under stol med att mycket av informationen var ganska sa riktad, men det ar nog ratt ofrankomligt. Men mycket av det handlade om hur de som lever och fods idag, nastan 40 ar efter konflikten, fortfarande far sa illa av de spar Vietnamkriget lamnade. 

Iallafall. Nagot mer ljust, kan vi ju hoppa over till nu. Eller, nastan iaf. Det har blivit mycket krigshistoria har i Vietnam, men sa ar det ocksa nagot som format liven som levs har i en sadan grad att ja, som sagt, det ar svart att komma ifran. Cu Chi tunnlarna var val kanske inte riktigt sa haftigt som jag tankt mig. Sjalva tunnlarna var haftiga, men vi hade en ratt trist guide och organiserandet av turen var allt annat an toppen. Men det ar haftigt att ha varit dar. Sam, den modiga rackaren (liksom nastan hela var turgrupp...) gick ner och provade att ga i tunnlarna med. jag vande i oppningen - tror jag gick 30 cm in och sen rakt tillbaka ut i friheten igen. De smala gangarna triggade klaustrofobin till det yttersta och jag bestamde mig for att jag inte vill trilla av pinn 40 ar for sent i de dar tunnlarna. Nej nej. 

Sa tog vi tva dagar till Mekong Delta da med. Mekongfloden delar upp sig i nio stycken forgreningar soderut i Vietnam, och ditat bar det alltsa. Dar bjods det pa flytande marknad och andra smautflkter. Folkdans och folkmusik som bevisade att man inte alls maste traffa en enda ton ratt eller halla takten ens en minut for att fa arbete som sangare eller gitarrist eller dylikt har. Nope. Yla pa bara. Dock ingen dricksgaranti for dessa typer av framtradande... 

Ett besok till lakaren hanns med ocksa, for att checka det dar orat som pa detta frustrerande vis envisas med att aldrig krya pa sig helt. Forsakrmingsbolaget ordnade en lakarmottagning och skickade dit mina journaler och grejer och vi tog varldens promenad genom ett svettigt Saigon och nadde slutligen sjukhuset. Forst fanns det ingen doktor, nej, jag fick minsann ga till ett annat sjukhus. Ilsknade till en aning ocgh trugade pa dem mitt pass, forsakringsinfo och upprepade om och om igen att dem faktiskt redan hade mottagit alla papper Och en betalningsgaranti fran forsakringen. Jaha da sa plotsligt fanns det en doktor - efter kl 17. Klockan var da 11.30. Super. Men vi lyckades fordriva dagen iallafall, och kom sedan tillbaka . Fick slutligen traffa doktorn - som knappt kunde engelska och inte ens hade skummat genom vad det gallde. Sa jag fick forsoka forklarar, sa denne knappt engelskatalande vietnamesiske doktor skulle begripa avd som hant. Han fotade iaf och grejade i oronen och konstaterade sen att - jag har hal pa trumhinnan. Missmodigt stirrade jag pa denne figur - matte han val atminstone ha begripit Sa pass mycket som att halet varit dar ett bra tag nu, att det faktiskt var vetskapen om det dar halet som fatt mig att vandra hela vagen dit? En ny infektion hade ocksa bitit sig fast, sa nu knapras det piller igen. Ratt trott tjej.

Dagen darpa tog vi en buss till kambodia, slogs lite vid gransen (organisation eller koande eller uttrycket "man far inte trangas" har uppenbarligen inte f\natt hit) och fick efter mycket ineffektivitet vara visum och stamplar. Vi anlade till Pnom Penh vid 16snaret och bestamde oss for att vara riktigt hardcore och kora pa en nattbuss till Siem Reap dar vi tankte borja vart turande runt Kambodia. Vid midnatt pacerades vi alltsa pa en buss och strax efter 6 anlande vi hit, till Siem Reap. Den powernapen som foljde, efter att vi checkat in pa hotellet vid 8.30m, var nagot av det vackraste jag upplevt. 

Vi kampade oss ur vara sangar vid 13snaret och tog oss till centrum, kakade lunch och borjade upptacka, inhandlade en ny bok. Ja, sa spannande sa. Firade sen genom att ga totalt vilse nar vi forsokte hitta tillbaka till vart hotell. Helsnett, faktiskt. Sa det fick bli en av vara ovanliga taxifarder tillbaka. Men vi fick iaf se lite mer av staden. Alltid nagot! 

Nu ska jag ga upp pa rummet och kasta strumpor pa Sam, alternativt dega lite med en bok eller se om nagon marklihg, inhemsk popmusikkanal finns att finna pa burken. Adios amigos

Globetrotter

Hej kara varld, 

Idag ar en bra dag och Vietnams kaos varmer fint. Vi har precis landat in i varldens minsta hotellrum i Saigon, men det ar rent och sangen ar ok, nagot mer begar jag inte. Eller, utover ett overkomligt pris da vill saga, aldrig har man val tankt sa mycket pa ekonomin som i dessa dagar. Och aldrig har jag val tillatit mig att lata mer som en 80+are (forlat Farmor) i skrift forr. Hursomhelst, vart lilla rum ar bra. Har jag sagt det? Svamlar jag? 

Sammy sager att jag svamlar mycket. Sa ar det. Kanske ar det darfor mina texter alltid blir sa forbaskat langa? Svammel tammel lammel. 

Vi har alltsa natt vart, troligtvis, sista resmal i Vietnam. Fran Hanoi hela langa vagen hit till Saigon. Och det har varit bra, toppen. Sa snart sjukdommarna som sa envist jagade oss hela vagen till Hanoi slappt sitt forradiska grepp om de tva globetrotterna bar det av igen. Stegen styrdes mot Hue, ett fint-men-inte-mycket-mer-stalle dar vi lat en och en halv dag passera. 

Kosan styrdes sedan vidare mot Hoi An, dar det skulle lyxas till en smula! Hoi An bestar mestadels av - skraddare. Skraddare efter skraddare och alla har fina skyltar som tydligt forklarar att ja jo de ar ju faktiskt Absolut bast i hela stan. I hela Vietnam, faktiskt. Och nja jo de andra ar val kanske okej, men icke da att de mater sig i klass med just min skraddarbutik. Icke! Att finna ratt skraddare i detta myller var val kanske nagot av en utmaning, sa vi tankte ga runt och kolla priser, jamfora material och annat viktigt man som vuxen, ansvarstagande resenar bor gora. Efter ankomsten satt vi ner och at lunch och horde en man nagra bord bort prata val om en skraddare - vem var det? Jo sa han, dem heter si och sa. Sa gick vi dit och bestallde det vi ville. Ja, talamod... ar overskattat. Sa agare ar man nu av en supertjusig jacka, en langklanning och ett par sneakers - samt en rygga som numera kanns som att den vager 300 kg. Minst. Cyklar hyrdes med en dag och vi susade runt stadens sma grander och ut till en narliggande strand dar vi pa cykelparkeringen tvangsmatades av en hogst egendomlig vietnamesisk kvinna (hon stod och vaktade cyklarna med en tallrik ris, kyckling och gud-vet-vad-mer och hojtade glatt och tryckte upp fullsmockade atpinnar i truten pa oss bada och skrattade glatt. Livet ar spannande har) och sedan promenerades det langs den branta men fina, och framforallt lugna, sandstranden och filosoferade om shopping, livets mening och annat likvardigt.

Hoi An innebar aven en motorcykeltur till grannstaden Penang och pa vagen dit ett stopp vid Marbel Mountains, ett berg - med marmor! Vi borjade ana att vi narmade oss da de miljontals smabutiker som ligger langs vagarna istallet for att salja nadvandigheter sasom gamla cykeldack, sitsar till motorcyklar eller stenkistor (orovackande antal forsaljare av denna vara passerades pa vagen... Men, ja... det var ju fina kistor?) borjade salja marmorstatyer i allt fran 3 cm till 4 metershojd. Statligt stod det utanfor och vakade over sina sma garagebutiker. Framst med Buddhamotiv, vilka kunde fas i alla tankbara viktklasser. Jag har specialbestallt en till min mor pa 3x2 meter att placera utanfor ytterdorren. Men sag inget, sa det far bli en overraskning! Tror det ar en fulltraff, precis den dar damens smak. 

Hoi An tiden kom och gick, och vi och vart annu varande sallskap (sedan Luang Prabang i Laos), var kara brittiska Ram, samt en nyfunnen kamrat vid namnet Nathalie (franWales) drog oss mot Nah Trang. En liten strandby dar vi gick pa den absolut mest tjusiga nattklubben jag besokt i hela mitt liv. Loungemobler, fontan i entren (i sadar smakfulla, skiftande toner av rott, blatt och gront) och bartenders i kostym. Precis vid stranden. Och dit gick vi alltsa - i trasiga flipfop, slitna jeansshorts och utan smink. Kan man annat an att alska backpackerlivet? Dessutom hade jag sonder mina flipflops helt, da jag deltog i lite vilt dansande med ett glatt gang vietnamesiska tjejer och killar. Huvudet hogre an alla andra och barfota - stilfullt. Och sa galet, galet kul! Om dem skrattade at mig eller med mig, det kan vi val lamna... osagt?

Vart lilla gang pa fyra begav oss dagen darpa mot Vinpearl, en o som helt enkelt byggts om till ett slags nojesfalt/vattenpark/lekpark for vuxna som inte vill vara fullt sa vuxna. Sa det var kul! Solen lyste dock endast med sin franvaro, vilket var aningens synd. Men sa kan man heller inte fa allt har i livet! Linbanan dit var aven den spannande, lite som att aka skidor i tropikerna, av nagon anledning. Antar att cabinlift alltid kommer forknippas med skidakande for min del.

Idag har 12 timmar (cirka?) spenderats pa en buss hit till Saigon. Sam och jag underholl oss med lekar och somn och att irritera oss pa det fumliga, otrevliga tyska paret bakom oss och andra trevligheter. Sa det gick val... ja undan ar visst bestamt att ta i - men fram kom vi som sagt! 

Kanske undrar ni hur det gatt med orat? Nej, det gor ni sakerligen inte om ni inte ar delar DNA med mig, men sa skall ju dessa sma filurer informeras med. Vanligen skippa alltsa foljande, informativa stycke om ditt intresse for mitt halsotillstand i just denna fraga falnat! (fullt forstaeligt, for ovrigt) Det gar framat, tror jag. Jag hor nastan normalt igen! Jag kan tala utan att omedvetet skrika eller viska, och sadant hojer bannemig sjalvfortroendet mer an en smula. Och smulor vill man inte ha - hela kakbitar skall det vara. Helst prinsesstarta eller en god kladdkaka. Pa tal om absolut ingenting. 

Sa dagarna forflyter som ni kanske forstar i sakta eller ack sa fartfyllt mak. Vi har det bra, mar bra. Snart ska vi ta oss till Kambodia och se vart livet for oss dar. 

Vi har for ovrigt firat 6manadersjubileum vid detta laget! 6 manader pa resande fot. Kanns tokigt men harligt att sa pass mycket tid passerat. Det kanns att skillnad skett, jag kanner mig mer bekvam, mer hemma, med detta runtfarande, allt upptackande, och med att byta kultur, sprak och valuta lite hit och dit. 

Nu vill jag dock fly detta internetcafe (varfor kallas det for ovrigt cafe? Ett cafe saljer kaffe. Jag ser inget kaffe? Far bli att spara sig till hemkomsten tror jag - da javlar anamma skall det klunkas zoegas!) och med mitt kara sallskap bege mig ut pa Saigons vagar, skutta undan fran framfarande motorcykeltrafik, lata bli att bli indragen till restauranter och klubbar och annat i samma kategori och traska hem till var lilla garderob. Harligt! 

Hej bortglomda muskler

Och hej, alla dar... ni nu ar. 


Idag har Sam jag och en nyfunnen kamrat som heter... ehm.. (Ja alltsa han har ett namn. Men ja, det kan vi ju ta en annan gang nar minnet vill) pumpat stenhart genom att hyra mountain bikes har i Luang Prabang och med dessa cykla alla de 3,5 milen till ett vattenfall och darefter tillbaka. Ja ni, det ar bannemig en rejal tur. Framforallt nar man knappt cyklat, utover lite stadscykling, sen man lamnade hemlandet. Sa nu varker de lite illa i alla de dar musklerna som man hade glomt att man hade, och som vantade sig 3 manaders semester till. Men traningsvark ar gott! Men satan vad ont man har i rumpan. Vem tusan designade sadlarna pa mountain bikes? Brutalt ilvillig person, matte det ha varit. 


Vattenfallen var helt otroliga. Det sag ut som ett sagolandskap! Turkost vatten som strommade ner genom djungeln och bildade storre dammar dar man kunde plaska runt. Iskallt var det, men harligt. Vi forsokte aven oss pa aventyret att trekka till toppen av vattenfallet, vilket var nagot av en utmaning pa de torra lerstigarna och djungelsnaren, men som sagt, fint att stracka ut musklerna lite igen. 


Pa vagen dit passerades flertalet smabyar, och det kandes superkul nar barn i allt fran 3- till 8arsaldern rusade fram for att high five:a nar vi svischade forbi. Vid ett tillfalle blockerades gatan helt. Det var en stor grupp som sjungande marcherade fram - ett brollopsfolje! Nar vi passerade pa vagen tillbaka hade festen borjat och inhemska aldringar stog och gungande till klingande toner. 


Turen till Luang Prabang gick som sagt for en tva.. (elle tre?) dagar sedan (man tappar helt koll pa all vad veckodagar och datum heter). 8 timmar skulle den ta, och tog 13, sa det ar ju nastan som om man var tillbaka i Indien igen. Dock var det, tack och lov, en vettig forare. Jag knatade lite matte i skallen och kom fram till att vi nog cirka holl en medelhastighet pa 30 km/timmen.. Sa det var val ungefar som nar vi cyklade idag da kanske? Bah. Men det ar dock att foredra, enligt min mening, mot att sitta pa helspann i 9 vettlosa 100 km/timmen timmar, overtygad om att slutet kommer allt narmare. 


Luang Prabang ar supermys, har bjuds pa nattmarknad och fina gator med gammal harlig arkitektur. Staden omsluts aven av Mekongfloden, och nar man promenerar langs med denna pa eftermiddagarna kan man se sma barn skutta runt i vattenbrynet. Sockersott. 


Minst en dag till blir vi kvar har. Imorgon har vi planer pa att korsa floden dar det ska finnes en slags tempelgrotta med ... buddhastatyer! Yep, dem ar minst sagt poppis har. Men sa var ju den dar Buddha en ratt skon snubbe med, sa det ar ju ratt forstaeligt. 


Happ, nu ska vi ut och ata middag, och sen kommer jag att somna som en stock ikvall och snarka ikapp med Sam. 

Hej pa dig Laos

Tjohej! 


Hej och valkommen till Laos. Nej, sa stod det inte vid gransen. Framforallt inte eftersom vi hade stannat over var visumtid i Thailand (med 6 timmar...) och fick spendera en timmer eller tva vantandes pa ett kontor for att sen fa projsa vara overstay-boter. Naja, sant kan det ga. 


Efter detta klydd och en sannerligen butter blick av den Thailandske granskontrollanten (da vi horde fel nar han kallade "samantha!" och jag istallet traskade fram, fotades och betalade hennes boter, for att sen upptacka misstaget och fa saga "ehm sorry sir... this is not my passport" vilket ledde till att processen fick borja om fran borjan. Ack ja. Dar far ni lara er barn, vikten av att ARTIKULERA ordentligt) kom vi pa forst en buss och sean en annan och slutligen slapptes vi av i Laos huvudstad, Vientiane. 


Jag skall inte ljuga - jag vet nastan ingenting om Laos. Knappt nagot alls. Detta gor det desto emr spannande att aka hit, men innebar ocksa svarigheter att veta vad man skall forvana sig. 


Men jag kan intyga att Laos inte gjort mig ett dugg besviken hittils. Vientiane ar en skon stad, en storstad som saknar storstadskanslan sa manga andra asiatiska storstader vacker av stress och evigt brummande och fororenande trafik, den kanns... lugn. 


Vi bor precis vid Mekongfloden i centrum. Forsta kallen har tog vi en trevlgi promenad langs floden och sog in den lugna atmosfaren. Manslappnar liksom av har, vilket kanns precis ratt just nu. 


Vi har lagt vara dagar har pa lite sightseeing bland annat. Idag tog vi en lokalbuss till en park cirka 2,5 mil utanfor staden. Den lilla parken, som passande nog gar under benamningen The Buddha Park, var valfylld med massiva Buddhastatyer och avbilder av ett gang hinduiska gudar sa som Shiva och dyl. Det var lugnt och fint, och jag hade mer an garna slagit mig ner med mitt ritblock pa en skuggig plats och spenderat hela dagen dar. 


Vi hyrde hederliga gamla cyklar en dag och cruisade runt bland kloster, stupor och ett superhaftigt stalle som drivs av en valgorenhetsorganisation med namnet COPE. COPE stottar de delar av befolkningen som ar i behov av proteser, da de forlorat armar eller ben eller i vissa fall bade och. LAos ar namligen fyllt till bredden med bomber som USA slappte over landet under vietnamkriger. Loas skulle vara neutralt, men det stoppade inte Amerikanarna. Cirka 30 procent av bomberna exploderade aldrig utan ligger kvar, nergravda i jorden efter sa manga ar. Da cirka 80 procent av invanarna i Laos ar jordbrukare, hander det skrammande ofta att de aterfinns och exploderar da nagon sticker en spade i marken. Det ar dessutom ett fattigt land, det finns inga  pengar till vard eller behandling eller proteser, vilket de alla ar i behov av for att kunna fortsatta bruka sin mark. Sa det ar verkligen till ett gott syftesom Cope jobbar. Galet inspirerande,som kanske marks av den langa utlaggningen ovan! 


Imorgon bar det av mot Luang Prabang, cirka 10 timmar norrut. Spannande! 


Bjuder pa lite bilder fran soliga Thailand, i brist pa annat :) 

Sen ar man inte samre an att man har om iallafall ett litet mattav sjalvdistans, sa far la bjuda pa denna lite tragikomiska bild med. 

Pa tal om det sa borjardet bli battre. So don't worry.. dudududu, be happy! 

Aterupplivande

Nu vacker vi liv i den har gamla bloggen, tycker jag! 


Efter lite om och men och mycket samtal med forsakringsbolag och dylikt fick vi slutligen traska fran sjukhuset. Det var sannerligen en gudomlig kansla att antligen fa traska ivag, ut i natten pa mina egna ben. Ja just det. Varje gang jag skulle ivag fran mitt rum for att traffa min lakare, vars kontor kunde lokaliseras en sa massiv stracka som sakert 100 meter fran mitt rum, kom en manlig skoterska med en rull stol i hogsta hugg. Inte skulle sjuklingen ga inte. Nej nej tack snalla snalla please jag kan ga, jag gar inte med orat anda, tog mig ingenstans. Som svar fick jag bara en "no no miss" och jag fick lydigt och tjurigt krypa upp i den dar stolen for att rullas de dar 100 meterna, men en djavulskt flinande Samantha skuttandes vid min sida. 


Hursomhelst, en dag fick vi pa Koh Samui, sedan blev det buss mot Bangkok dar vi just i detta nu sitter. Bangkok kanns markligt lugnt. Minnen fran mitt forra besok var av galen trafik och manniskor overallt, men efter en kickstart som bjod pa Indiens storsta stader har gjort en annan markligt van vid trafikbrus och galenheter. Allt har kanns ganska sansat nu. 


Vi kommer inte lagga mycket mer tid har just nu, utan tar oss i eftermiddag med nattbuss mot Laos. I uppriktighetens namn kanner jag inte till sa mycet om Laos, inte mer an vad var guidebok (aven kallad "Bibeln") fortaljer eller som kunnat gogolas fram har pa intranatet. 


Men det gor det desto mer spannande! 

Super-Sam

Sahar ser min hjalte ut. Ja, kanske hon inte arbetar med denna stilrena look alltid (tyvarr, maste medges) men med fluffhar a la Cruella DeVille eller ej sa ar hon min hjalte. Super-sam. 


For den har kamraten kan man lita pa i alla vader. I allt fran vaderlekar da man lyckas med konstycket att bli inlagd pa sjukhus i tropiska lander, till langa indiska tagresor tillsynes utan slut, till nar man an behover nagon att luta sig mot eller bara fa irritera sonder tills hon nastan exploderar hemma i ett regningt Malmo. Och sadana vaxer da inte pa trad. 


Aven om jag forsoker bossa runt henne med min stora visdom jag uppnatt, tack vare de 14 manaderna som skiljer oss i alder, ar det mest hon som tar hand om mig nar jag lyckas attrahera en massa trubbel. Lite som en extramamma. Och varldens basta van.  


Japp, en himla fin kamrat. Och det ska hon ha all heder for i varlden. 


Men skvallra nu inte till henne om att jag sitter har och talar sa fint om min kortvuxna lilla frande... Vill ju inte riskera att hon gar och blir mallig, eller sa... Schhh.