Peace and love

För nu blir det FESTIVAAAAAAAL!

Minus åttoisju dagar

Det drar bannemig ihop sig nu. Bara åttiosju dagar kvar till avfärd. Uj uj uj.

We don't sleep when the sun goes down, we don't waste no precious time

Om bara några ynka dagar åker jag och den här lilla loppan till Borlänge för ett gäng underbara festivaldagar! Jisses, det här blir bra minsann!

And she only reveals what she wants you to see

Idag, just idag, tog jag körkort. Ja, just det, körkort. Och nu just nu, är jag bara så förbannat jävla lycklig!

Somliga säger att sångerna du gjorde var värdelösa, kanske det men dem var nånting att göra medan jag väntade

Denna nedräkning. Etthundra, nittionio, nittioåtta. nittiosju... Det känns att det kommer krypande, men trots det distanserat. Tills idag då jag visade min mor nedräkningen som tickar på min dator. Tick tack, tick tack. Oj, sade hon, med sorgsen uppsyn. Oj, tänkte jag och fick en klump i magen. En bra sådan, för det är precis det här jag vill. En nervös sådan, åtta månader är en lång tid. Med ett stänkt av sorg, för allt det jag i åtta månaders tid måste avstå. Men mest vaknade känslan av spänning och äventyr till liv, en låga som tänds, ökar stabilt i styrka tills det en dag urartar, då jag tar mina första steg på okänd mark. Om exakt nittiotre dagar.  

Jag slåss mot väderkvarnar, för det är min passion

Jag vill skriva något klokt, jag vill påverka och förändra världen. 

Jag vill studera något bra, vill lyckas och se det jag skapat. 

Jag vill skapa toner på min gitarr och se ögon tåras och leenden skapas, till följd av det människor i min närhet hör. 

Jag vill se någon i ögonen och vara där, bara där, och känna något fullständigt. 

Jag vill bruka min hjärnas fulla kapacitet, och inte bara de 20 procent som sägs vara aktiva. 

Jag vill upptäcka en sanning ingen tidigare sett. 

Jag vill bota något som sades vara obtoligt. 

Jag vill känna fullständig lycka och förnöjelse, vill känna trygghet gro. 

Jag vill dansa genom natten och falla i sömn och höra ett annat hjärta slå. 

Så mycket ord. Vem vet egentligen vad man vill.

Vagabond

Minus nittionio dagar

Officiellt, under hundra.

Minus etthundra dagar

Helt helt obegripligt. Och fullständigt, otroligt underbart.

Minus etthundrafem dagar

Kände att det borde påtalas.

Throw 'em high and they will fly

På andra sidan jorden finns en viss ung dam som är min Amerikanska version. Min tvilling. En av mina bästa vänner. Lauren, heter hon. Och jag saknar henne, massvis.

Bitter sweet symphony

Då var denna resan över. Hemkommen sitter jag nu i mitt rum med ett glas rosevin i handen. Börjar äntligen piggna till. Börjar tyvärr inse att det är över, redan. För denna gången. 

Det är märkligt hur nära varandra man kan komma på ett år. Från att aldrig ha mötts träffas man, flyttar in tillsammans och lever gemensamma liv i ett år. Sen, är det över. Att det kunde växa fram band som tre år senare är starkare än någonsin imponerar mig. Engagerar mig, känslomässigt. Inte det lättaste. 

Att ta farväl av min andra familj, mitt andra hem, en gång till, gjorde ont i hela kroppen. Märkligt nog, kan det te sig, kändes det värre denna gången. Trots att jag bara fick en vecka med dem nu, inte ett år som senast. Mest för att jag vet nu. Jag vet vad jag lämnar, vet hur långt ifrån varandra man faktiskt är. Jag saknar dem, så himla mycket. För de är en del av mig. Hjälpte mig och stöttade mig i att bygga upp ett nytt liv i ett nytt land med ett nytt språk från grunden. Och för det är jag dem evigt tacksam. Alltid. Jag placerade mig själv i den sitsen, och för det är jag evigt mig själv tacksam gentemot. Men, ändå. Man vet aldrig vilka utmaningar som väntar, vilka svårigheter man möter. De hjälpte mig, fanns där i alla tider. Hjälp, så fina saker och ting är ibland.

Om du älskar mig kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig kommer jag älska dig. Jag kommer göra dig besviken.

Jag ar kar. I New York City. Forra besoket insag jag inte mirakelstadens potential, men efter att ha vandrat avenyerna upp och ner och kant pulsen pa Times Square, den avslappnade installningen i Soho och slitit bankkortet som saldrig forr har jag fallit, totalt och fullstandigt hansynslost.

Och nu aker jag. Jag skulle kunna bara upp en I love NYC troja i uppriktighetens namn. Det skall inte droja tre ar till mitt nasta besok. Aldrig, aldrig mer.

New York City... Adjo. Pa aterseende.