Jag är något av en ensamvarg. Jag kräver väldigt mycket tid för mig själv, med mig själv och mina egna tankar. Ibland gör det mig trött, jag blir less på mitt eget sällskap och funderingar som spinner, då vill jag träffa någon annan. Någon som får mina tankar på andra vägar och in i andra vrår, så mina vyer vidgas.
Ens liv går ofta i teman, något som genomsyrar ens dåvarande funderingar. Ett specifikt fokus, som filtrerar världsbilden som speglas på hornhinnan. Lycka eller sorg. Eller någon annan av alla tusentals känslor som finns. Allt blir så viktigt, så stort. Jag måste fundera, tänka, hela tiden och på allt och alla. Måste vara och försvinna, dö och leva samtidigt, slippa existera och samtidigt göra det fulländat och med världens glans och passion.
Men är allt jag gör så viktigt?
Jag tror inte det. Tror inte att varje steg jag tar påverkar något. Vill inte tro det, för hur betungande är inte den tanken?
Ändå kan jag ibland få för mig att så är fallet. Att något jag orsakat är förödelsen själv. Jag tappar mitt nuvarande perspektiv, för det är så himla lätt hänt. Världen blir outhärdlig och brännhet för något gått galet, något som egentligen inte skulle rubba ens småsten.
Det där betyget som inte blev som jag önskade, att jag glömde säga grattis till någon som fyllde år, glömde ringa tillbaka när jag lagt på i örat hos någon som sökt mig. Ett stavfel som förstör ett helt brev. Även det som ter sig stort och påfrestande i min värld, kan bli lättare att genomleva om man får lite perspektiv på det hela. Ser det utifrån och inifrån, för det finns så mycket annat som pågår parallellt på precis samma jord och över samma hav. Det är svårt i stundens hetta, men blir lättare efter en promenad med nya intryck, nya händelser. Uppvaknandet av en enda ny tanke. Underlättar allt, får perspektiv på hela ens tillvaro.
Inte för att jag kommer att sluta fundera. Men för att en påminnelse kan vara bra. Ibland, iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar