Du ar mig inte langre sa kar. Uppenbarligen, med tanke pa hur dalig inlaggsstatistiken blivit pa senare dar. Men sa ar det.
Ni som annu hanger kvar vid denna lilla sajt, ar mig desto narmare hjartat.
Jag orkar inte sammanfatta allt som varit, historier far vanta till senare, sa vi tar ett jattekliv till just precis nu.
Just precis nu ar ratt... botten. Uppriktigt talat. Vi ar pa den Thailandska on Koh Samui. Kanske ar den fin, kanske ar den charmig, jag vet inte, for jag har lyckats med konststycket att bli inlagd pa sjukhus har. Och de enda metrarna som tagits utanfor sjukhusportarna var till och fran ambulansen som forde mig fran hamnen hit. Men vandas icke, inget ar brutet och hjarnan ar inte mer luddig eller talet mer osammanhangande an vanligt.
Ser ni, vi var pa en trevlig liten o, Koh Tao, nagra timmars batfard bort. En o som ar vida kand for de fantastiska mojligheterna att ta ett bra och prisvart dykcertifikat pa. Sa vi skrev in oss pa en kurs och borjade lara oss allt om tuber, tryck och annat nodvandigt. Vi gjorde vart forsta djupa dyk - till 12 meter, och den dar harliga kanslan av att man ar med om nagot riktigt javla haftigt grep tag om mig.
Hux flux, sa var denna dock som bortblast. Vi steg till ytan igen, glada i hagen, sag fram emot dagen darpa da de avslutande tva dyken skulle goras. teoriprovet, alles, var avklarat.
Men sa blev det inte. Mitt vansterora sa helt enkelt nej och detta gjordes genom att orsaka en smarta som fick mig att svalja allt vad stolthet och sjalvstandighet heter och bryta ihop likt ett litet barn. Efter nastan tre dygn i sangen och tva doktorsbesok senare, da tararna flodat och jag valt att tanka att pengar ar varldsligt ignorera den bittra telefonrakning som kommer tilla in sasmaningom, och ringa hem dagligen for att fa en smula trygghet av min mammas stamma, och min fina, tappra van Sam vakandes vid min sida togs beslutet att jag skulle skickas ivag till Koh Samui genast for att laggas in.
Och har ligger jag nu, och ser pa thailandsk dag-tv, tillfalligt nastintill dov pa vansterorat och med diverse smartattacker som kommer och gar i vagor. Personligen kan jag tycka att varden hemma ar forvirrande, men maste medge att dem ar rena barnleken att begripa jamfort med det har. Det underlattar onekligen nar man kan kommunicera pa samma sprak.
Men livet kunde utan tvekan varit varre. Det blir sakert bra tillslut och smartan ar langt fran lika intensiv som dag 1 till 3. Men ar uppriktigt less pa att knapra piller och fa blodtrycket kollat och pa dropp och den standigt narvarande nalen i min hogra hand vid detta laget. Men som sagt. Forhoppningsvis skrivs jag ut, om inte imorgon, sa dagen darpa.
Jag hor val av mig igen, skulle jag tro, nar jag ater ar en fri kvinna och min lojale van och jag kan ge oss ivag pa nya aventyr. Men sadant ar laget, ifall ni undrar.
Efter regn kommer solsken, heter det ju, sa jag kryper fram fran mina vita lakan och kikar ut ibland, forhoppningsvis klarnar det inom kort. Nasta gang jag skriver lyser nog solen febrilt, och vi far borja grava efter solskyddsfaktorn igen.
Ja, sa far det bli.
Ni som annu hanger kvar vid denna lilla sajt, ar mig desto narmare hjartat.
Jag orkar inte sammanfatta allt som varit, historier far vanta till senare, sa vi tar ett jattekliv till just precis nu.
Just precis nu ar ratt... botten. Uppriktigt talat. Vi ar pa den Thailandska on Koh Samui. Kanske ar den fin, kanske ar den charmig, jag vet inte, for jag har lyckats med konststycket att bli inlagd pa sjukhus har. Och de enda metrarna som tagits utanfor sjukhusportarna var till och fran ambulansen som forde mig fran hamnen hit. Men vandas icke, inget ar brutet och hjarnan ar inte mer luddig eller talet mer osammanhangande an vanligt.
Ser ni, vi var pa en trevlig liten o, Koh Tao, nagra timmars batfard bort. En o som ar vida kand for de fantastiska mojligheterna att ta ett bra och prisvart dykcertifikat pa. Sa vi skrev in oss pa en kurs och borjade lara oss allt om tuber, tryck och annat nodvandigt. Vi gjorde vart forsta djupa dyk - till 12 meter, och den dar harliga kanslan av att man ar med om nagot riktigt javla haftigt grep tag om mig.
Hux flux, sa var denna dock som bortblast. Vi steg till ytan igen, glada i hagen, sag fram emot dagen darpa da de avslutande tva dyken skulle goras. teoriprovet, alles, var avklarat.
Men sa blev det inte. Mitt vansterora sa helt enkelt nej och detta gjordes genom att orsaka en smarta som fick mig att svalja allt vad stolthet och sjalvstandighet heter och bryta ihop likt ett litet barn. Efter nastan tre dygn i sangen och tva doktorsbesok senare, da tararna flodat och jag valt att tanka att pengar ar varldsligt ignorera den bittra telefonrakning som kommer tilla in sasmaningom, och ringa hem dagligen for att fa en smula trygghet av min mammas stamma, och min fina, tappra van Sam vakandes vid min sida togs beslutet att jag skulle skickas ivag till Koh Samui genast for att laggas in.
Och har ligger jag nu, och ser pa thailandsk dag-tv, tillfalligt nastintill dov pa vansterorat och med diverse smartattacker som kommer och gar i vagor. Personligen kan jag tycka att varden hemma ar forvirrande, men maste medge att dem ar rena barnleken att begripa jamfort med det har. Det underlattar onekligen nar man kan kommunicera pa samma sprak.
Men livet kunde utan tvekan varit varre. Det blir sakert bra tillslut och smartan ar langt fran lika intensiv som dag 1 till 3. Men ar uppriktigt less pa att knapra piller och fa blodtrycket kollat och pa dropp och den standigt narvarande nalen i min hogra hand vid detta laget. Men som sagt. Forhoppningsvis skrivs jag ut, om inte imorgon, sa dagen darpa.
Jag hor val av mig igen, skulle jag tro, nar jag ater ar en fri kvinna och min lojale van och jag kan ge oss ivag pa nya aventyr. Men sadant ar laget, ifall ni undrar.
Efter regn kommer solsken, heter det ju, sa jag kryper fram fran mina vita lakan och kikar ut ibland, forhoppningsvis klarnar det inom kort. Nasta gang jag skriver lyser nog solen febrilt, och vi far borja grava efter solskyddsfaktorn igen.
Ja, sa far det bli.
Åh, men fina fina Cajsa! Man ska ju uppleva allt möjligt men jag måste få säga att det kanske inte var helt nödvändigt med erfarenheter från thailändska sjukhus... Hoppas din kropp blir pigg och glad snart igen så du kan ha det himla underbart!
SvaraRaderaPUSS!