Blonda Farans Reserapport

Indien. Detta fenomen. Vad ar det egentligen for land som passerar meter for meter da mina fotter ror sig. Jo, ett helt javla galet land. Och, saklart, helt fantastiskt. 

.

Vi har i nulaget tagit oss till Cochin (en av de trehundra stavningar de brukar), annu i staten Kerala. Cochin ligger langre norrut, sa vi ror oss i ratt riktning. Har haft den forsta upplevelsen nar det kommer till Indiska tagfarder under den gangna veckan. Eller, tekniskt satt har vi hunnit med tva, men den forsta var utan de stora ryggorna.
.
Pa tal om detta. Vi lamnade alltsa Kovalam och Trivandrum igar. Den sista dagen spenderades med att bege sig till Indiens yttersta, sydligaste spats, dar vi sag pa solnedgangen och en gigantisk staty forestallande Shiva. Som en Indisk verision av frihetsgudinnan i storlek, dock med betydligt fler ar pa nacken. 
.
Vi tog oss efter varldens bussfard tillbaka till Trivandrum och sedan till Kovalam. Vi trillade i vara sangar vid elvasnaret och somnade utan sa mycket som att borsta tanderna. Dagen efter steg vi upp, packade allt vi i detta nu ager och har och begav oss ut pa fard. Vi hade tankt ta oss till staden Appaluzha. Kl 11.30 bad vi om biljetter och fick reda pa att nasta tag till denna plats gick 16.30. Jippie. Vi bestamde oss for att det inte var meningen att vi skulle ta oss dit och bokade platser pa ett tag till Cochin istallet. 12.15 skulle taget ga. 13.10 borjade taget rulla ut fran Trivandrum centralstation. 
.
Darefter fylldes det pa med folk. Och mer folk, och annu mer. Man tror det finns en maxgrans for hur manga som kan befinna sig i en tagvagn, men den begransningen ar uppenbarligen ett Europeiskt pafund, for den existerar inte har. Slutligen hamnade jag pa ett av de oversta satena. Ungefar som breda hatthyllor nara taket. Jag slumrade till en stund och laste daremellan min bok. Sammy blev popular i satet under mitt och en indisk mustaschprydd man ryckte en annan familjs unge fran dem och placerade denna knatte i en forvanad Samanthas kna. Hon flydde sedan upp och vi chillade 1.5 m upp i luften istallet. Plotsligt far en kjolprydd herre for sig att placera sig bredvid Sammy och han slangde darefter resolut upp fotterna pa satet mitt emot. Mitt sate. Dar jag ligger ner, plotsligt med ett par grasliga indiska gubbfotter 10 cm fran nyllet. Mys. Jag reste mig illa kvickt upp och forblev sittande. Dock ar jag opraktiskt nog over medellangd har (troligtvis for bade man och kvinnor) och taket var pa tok for nara min sits. Det blev hallning som en sack potatis merparten av resan utom vid de tillfallen da medvetenheten om min (tydligen) imponerande langd hamnade i tillfallig glomska och skallbenet slog mot plattaket i deperata forsok att rata ut ryggen. 
.
Cochin ar en trevlig stad. Maten ar billig och god och efter att ha knackat dorr 7-8 ganger efter ankomsten igar blev vi slutligen lotsade till ett hotell. Tydligen ar det ledighet for Indierna nu, och alla skall fira semester. Darfor halls tydligen rum och dylikt i viss man endast for Indiska medborgare. Taskigt, tycker jag. Praktiskt, tycker val dem. 
.
Men nu later jag kristisk. Indien ar ett galet och som sagt, fantastiskt land. De ar sa nyfikna pa oss att de nastan storknar och har finns sa mycket att se och uppleva att man hade behovt forlanga vistelsen till flera ar. Planerar dock inte att gora detta. 
,
Man vanjer sig efterhand. Man blir inte langre panikslagen over att middagen serveras utan bestick. Det ar bara att tvatta handerna och hugga in. Det ar mer regel an undantag att man bara pekar pa nagot pa menyn och sen far man se vad man far. Det ar ocksa ett spanningsmoment. 
.
Att getter och kor draller omkring i stan i ett virrvarr av bilar, tuktuks och drosar av mopeder och motorcyklar, det ar ratt charmigt. Folk ar vanliga och hjalpsamma, sa hjalpsamma att de i manga fall hellre ger ett svar pa en fraga man staller, som inte ar sant, an att antyda att de inte vet. 
.
Jag tycker det ar ratt rart hur de nickar med skallen fran sida till sida istallet for upp och ner som vi, aven om det skapar stor forvirring. Att alla later som Apu i Simpsons och att det ar svart att halla mungiporna i kontroll for att inte dra sig uppat, da man lamnar en butik och de sager "thank you, come again!". 
.
Det kanns bra, det har. Det ar bara talamodet som skall vaxa och kontrollbehovet nar det kommer till saker som att veta nar man skall ga av tagat eller bussen, som skall minska. Och vi ar nog pa god vag, tror jag.