Det där med besvikelse.
.
Ibland undrar jag om man kan tycka om en människa för mycket. För mycket för att det skall vara hälsosamt, för en själv och den älskade. När man tycker om någon så mycket att det gör ont. För just ont gör det, så fort något går galet. Ont gör det, för man bryr sig så väldigt, väldigt mycket, och alla känslor blir då förstärkta. Lyckan sprudlar och sprids i kroppen snabbare än med någon annan, skratten klingar starkare och högre, sorgen tär och karvar i en som aldrig förr, besvikelsen skapar ärr för en livstid eller ännu längre. För man kan aldrig hålla tillbaka besvikelsen. Men man kan aldrig heller visa den.
.
Jag talar inte nödvändigtvis om något specifikt typ av förhållande. Det kan visserligen vara en partner, men alla texter handlar om partners. Man älskar andra människor lika mycket, bara på ett annat sätt. Vänner, syskon, föräldrar.
.
Det är så himla lätt att tala förbi varandra, ta den andre för givet. Missförstånd sker så enkelt. Och jag blir trött, tröttare än den tröttaste. Och ledsen, så himla jävla ledsen, när det går fel. För jag blir besviken. Kan inte tillåta mig att bli det, man får inte bli så besviken på de man älskar, får inte bli ledsen för något de gör. För kärleken är obegränsad. Skall vara det. Och är det. Det blir så rörigt, stökigt. Blodet liksom stelnar, fryser, allt för att förhindra en att faktiskt känna efter. Kroppen slutar fungera. Det blir omöjligt att tala från hjärtat.
.
Det börjar så enkelt, med ett ingenting-problem. Eskalerar plötsligt och världens rivs i tusen bitar. För ingenting. För att man tycker om varandra för mycket, för att man inte kan ta att kärleken inte övervinner allt och att den inte genast lappar samman en täckande lösning även över simpel problematik.
.
Ett felaktigt tonfall, lite slarv med en vardagssyssla, orden som hamnar i en helt annan ordning än tänkt då de lämnar en, och plötsligt låter det inte alls som det gjorde då de formades i hjärnkontoret. Liksom i viskeleken har de tvinnats och bytts av de många steg och platser orden passerat för att lämna en. Allt klingar annorlunda. Ett dräpande svar, och kriget bryter ut. Härjar vilt. Orsakar en storm, som förstör och kapar allt i sin väg, även min ork, min tro, och hela mig.
.
Det är ju för saknaden som kommer inom kort, för saknaden som varit, för alla tankar som tänks men aldrig sägs. För ett nu som inte är tillräckligt. Fast det borde vara det, fast man borde förstå varandra vid det här laget. Ändå gror de, missförstånden och oförståelsen hos bägge parter. Fast det bara är ord som utbyts, som skadar och slåss. Och allt går sönder, sönder, sönder.
---
Och jag vet att detta är irrelevant för resan. Vet att det är svårt att se någon typ av koppling till grundtanken att detta skall vara en reserapport. Men den finns ändå där. På något vis. Och ibland måste man bara få ge utlopp för allt som ligger och kokar inom en. Mer än så är det inte med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar