Det är som du sa, det är dags att dra

När sommarn kommer flyr jag över haven 
Där ingen vet, där ingen kommer in
Men sommarn dör och min rastlöshet är min
Och om vintern står jag gömd längst in i baren 
Och tiden går
Månad, år
.
Resfeber, är nog ett bekant uttryck för de flesta. Det gnager lite, en sten ångest rullar runt där i ens mitt. En liten mörk sten, bland alla bubblande fjärilar i glada färger som när sig på endast förväntan och lyckliga drömmar, på väg att uppfyllas. Det är precis det här jag vill. Men stenen ligger ändå där. 
.
Jag är ju redo. Redo att lämna, riva ner och bygga upp något nytt. Redo att slängas ut i världen och se vad den egentligen är. Så nyfiken, så exhalterad av tanken på vad som väntar. Men ändå, ändå finns den där. Ångesten. Rädslan. Och den blir nog liggandes, jag bör nog vara på det klara med det. 
.
För allt nytt, oväntat eller väntat, tär på en. Tar av ens energi. Förväntan väcker lycka, men även oro. För vem vet hur det kan sluta. 
.
Men jag måste göra något nytt. Måste förändra och förändras, våga mig ut på ett riktigt äventyr. Trots det jag kommer sakna hemma. 
.
Jag är inte rädd för att förlora gamla vanor och rutiner. Är inte orolig för att jag kommer få anpassa mig till nya kulturer och hantera saker som aldrig tyngt mig förut. Jag är inte orolig för allt det materiella jag lämnar, för det är inte av en sådan betydelse. 
.
Jag känner oro, jag har låtit stenen finna ett bo i mig, för vetskapen om den trygghet jag vet att jag kommer lämna bakom mig. Som kommer att krama mig en sista gång och sedan försvinna från flygplatsen. Återvända hem och krypa ner under mitt ännu varma täcke och gå i idé. Vänta på mig här. Och kanske vakna när jag återvänder. Men mycket kommer att vara annorlunda då. 
.
Min trygghet. De nya vänskaper man byggt upp under det år som gått. Jag vet ju själv hur sällan jag ser majoriteten av mina gamla gymnasiekamrater. Inte för att jag inte vill, utan för att det bara blir så. Är rädd att de som befolkat och berikat mitt liv på senare år kanske gått vidare då jag kommer tillbaka. Jag vill inte anse dessa vänskaper vara förbrukade, vill inte förutspå separation från något så fint. Det är trots allt en risk man tar. 
.
En risk, och en chans. Massor av chanser och risker. Och det kommer att bli fantastiskt. Och det kommer att innehålla så mycket saknad. Och det kommer att bli vackert.
.
Om man som människa någonsin blir redo, så är jag det nu.