Ibland väcks man ur sin slummer. Man går och går, halvkisar mot solen eller i duggregnet, vägen tycks liksom inte leda någonstans, men vad skulle man göra om man inte valde att gå? Då skulle visst allt stå fullkomligt stilla. Eller ja, jag skulle göra det, i alla fall. Världen kör nog sitt race ändå. Men, så plötsligt faller man. Sådär, pladask. Platt pannkaka och alla andra tacky uttryck man kan använda sig av för att beskriva detta magplask. Inget särskilt behöver utlösa fallet i fråga, det bara blir så. Man snubblar visst ibland.
.
Så ligger man där, och blickar upp mot solen eller de gråa molnen. Ser sig omkring och inser hur länge man gått utan att egentligen se sig omkring. Och kanske börjar man inse, att gräset som dämpade landningen vid fallet har en särdeles vacker färg. Kanske minns man, hur vackert det är när träden rör sig, lugnt och stilla, i vinden. Kanske tar man sig tid att tänka en stund, kanske låter man solens sköna strålar värma ens frusna kropp.
.
Och kanske lyssnar man. På sig själv, på det som finns omkring en. Och kanske, kanske, visar det sig att man inte är så ensam då. Så plötsligt, är det två som går på stigen. Två. För det fanns kanske någon, en annan själ, som ville vandra vägen med en.
.
Sällskap. Ett fint litet fenomen. Och den i särklass bästa medicinen mot ensamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar