En tid att riva sönder, en tid att sy ihop

"Don't grumble that roses have thorns, be thankful that thorns have roses"

.

Just den här gången, då kärleken lades på hyllan, var det ett vettigt beslut. Inte för att beslutet gjorde mindre ont eller kommer vara lättare att ta sig igenom, utan för att det faktiskt var rätt. 
.
Man kan inte alltid få det man önskar. Ibland får man det dock, men till priset av något annat man håller av. Om några veckor åker jag iväg på en lång resa. Inte så lång att man inte kan se slutet, men så lång att mycket kommer hinna förändras och inget kan tas för givet. Så pass lång att jag inte vill fokusera på slutet, utan endast leva för just den stunden som är. Resan är något efterlängtat, något jag har gått och väntat på. Jag har räknat ned dagarna tills dess att avfärden är här. Jag ska åka. Jag får det jag önskar, men till priset av något annat jag håller av. 
.
För visst är det oturligt, att man möter just en sådan person man alltid sökt, innan avfärden. Visst känns det typiskt, att just han skulle snubbla över tröskeln in i mitt hem och mitt liv, just som jag skall lämna det. 
.
Men, så kommer man till insikt. Inser att livet är orättvist och att det är tungt och svårt ibland, och att det innehåller många avsked man aldrig önskat ta. Men, i all denna orättvisa, ser man trots allt ett ljus, som lyser starkare ju längre tiden går. Tacksamhet, över den tiden man fått. Av tanken på att en person fick berika ens existens med sin närvaro, om än inte så länge som man önskat, men trots det, en tid fick han finnas där. Och hur tursamt det är, att tiden fanns att bygga en säker grund, en vänskap som står fast trots att förändringens vindar driver ner det ovanför. Grunden står kvar, och en vän finns kvar i mitt liv. Och vad är väl bättre än vänskap? Jag kommer att sakna det vi haft, sakna närheten som fanns. Men jag känner mig lyckligt lottad, som fick den tiden vi fick, och som numera har en god vän att sakna när jag befinner mig på andra sidan jorden. 

.