Okej, jag saknar att skriva. Här, officiellt, på detta fenomen som så klyftigt fått benämningen internet. Jag gör ju det. Saknar tanken på att få lite respons på det som skallrar innanför pannbenet och vill ut ur den egna hjärnans röra och oroligheter. Saknar mest tanken på att få respons. Vilken oberättigat behov, vilken modernitet. Nästan så man skäms en smula. Men så är det.
Vid uppstartandet av denna adress fanns endast en enkelt tankegång. Då jag reser skall detta bli min kamrat, min kontakt med vänner och föräldrar som befinner sig på hemmaplanens välvattnade gräsmatta. En länk mellan nu och nu, fast på olika platser. Och kanske en dag ett gäng minnesrader för de nu som passerat. Men, kanske, bara kanske, kan man slänga in ett vanligt inlägg här ibland med. Kanske, kanske bara kanske, kan jag tillåta mig själv att låta denna obetydliga plats i det stora internetuniversum som omger den bli även en liten låda att hälla lite vardagstankar i.
Om inte annat ur miljösynpunkt, vore detta lönsamt. Förbrukar ju dagböcker som på löpande band i detta stadie. Nej, hörrni, kanske blir det till att dras med mitt lilla ego även på denna adress. Tills vidare, iallafall. För snart blir det resande, igen. En liten tur till staterna väntar under våren. Och sen i höst, då kör vi helhjärtat.
