Globetrotter

Hej kara varld, 

Idag ar en bra dag och Vietnams kaos varmer fint. Vi har precis landat in i varldens minsta hotellrum i Saigon, men det ar rent och sangen ar ok, nagot mer begar jag inte. Eller, utover ett overkomligt pris da vill saga, aldrig har man val tankt sa mycket pa ekonomin som i dessa dagar. Och aldrig har jag val tillatit mig att lata mer som en 80+are (forlat Farmor) i skrift forr. Hursomhelst, vart lilla rum ar bra. Har jag sagt det? Svamlar jag? 

Sammy sager att jag svamlar mycket. Sa ar det. Kanske ar det darfor mina texter alltid blir sa forbaskat langa? Svammel tammel lammel. 

Vi har alltsa natt vart, troligtvis, sista resmal i Vietnam. Fran Hanoi hela langa vagen hit till Saigon. Och det har varit bra, toppen. Sa snart sjukdommarna som sa envist jagade oss hela vagen till Hanoi slappt sitt forradiska grepp om de tva globetrotterna bar det av igen. Stegen styrdes mot Hue, ett fint-men-inte-mycket-mer-stalle dar vi lat en och en halv dag passera. 

Kosan styrdes sedan vidare mot Hoi An, dar det skulle lyxas till en smula! Hoi An bestar mestadels av - skraddare. Skraddare efter skraddare och alla har fina skyltar som tydligt forklarar att ja jo de ar ju faktiskt Absolut bast i hela stan. I hela Vietnam, faktiskt. Och nja jo de andra ar val kanske okej, men icke da att de mater sig i klass med just min skraddarbutik. Icke! Att finna ratt skraddare i detta myller var val kanske nagot av en utmaning, sa vi tankte ga runt och kolla priser, jamfora material och annat viktigt man som vuxen, ansvarstagande resenar bor gora. Efter ankomsten satt vi ner och at lunch och horde en man nagra bord bort prata val om en skraddare - vem var det? Jo sa han, dem heter si och sa. Sa gick vi dit och bestallde det vi ville. Ja, talamod... ar overskattat. Sa agare ar man nu av en supertjusig jacka, en langklanning och ett par sneakers - samt en rygga som numera kanns som att den vager 300 kg. Minst. Cyklar hyrdes med en dag och vi susade runt stadens sma grander och ut till en narliggande strand dar vi pa cykelparkeringen tvangsmatades av en hogst egendomlig vietnamesisk kvinna (hon stod och vaktade cyklarna med en tallrik ris, kyckling och gud-vet-vad-mer och hojtade glatt och tryckte upp fullsmockade atpinnar i truten pa oss bada och skrattade glatt. Livet ar spannande har) och sedan promenerades det langs den branta men fina, och framforallt lugna, sandstranden och filosoferade om shopping, livets mening och annat likvardigt.

Hoi An innebar aven en motorcykeltur till grannstaden Penang och pa vagen dit ett stopp vid Marbel Mountains, ett berg - med marmor! Vi borjade ana att vi narmade oss da de miljontals smabutiker som ligger langs vagarna istallet for att salja nadvandigheter sasom gamla cykeldack, sitsar till motorcyklar eller stenkistor (orovackande antal forsaljare av denna vara passerades pa vagen... Men, ja... det var ju fina kistor?) borjade salja marmorstatyer i allt fran 3 cm till 4 metershojd. Statligt stod det utanfor och vakade over sina sma garagebutiker. Framst med Buddhamotiv, vilka kunde fas i alla tankbara viktklasser. Jag har specialbestallt en till min mor pa 3x2 meter att placera utanfor ytterdorren. Men sag inget, sa det far bli en overraskning! Tror det ar en fulltraff, precis den dar damens smak. 

Hoi An tiden kom och gick, och vi och vart annu varande sallskap (sedan Luang Prabang i Laos), var kara brittiska Ram, samt en nyfunnen kamrat vid namnet Nathalie (franWales) drog oss mot Nah Trang. En liten strandby dar vi gick pa den absolut mest tjusiga nattklubben jag besokt i hela mitt liv. Loungemobler, fontan i entren (i sadar smakfulla, skiftande toner av rott, blatt och gront) och bartenders i kostym. Precis vid stranden. Och dit gick vi alltsa - i trasiga flipfop, slitna jeansshorts och utan smink. Kan man annat an att alska backpackerlivet? Dessutom hade jag sonder mina flipflops helt, da jag deltog i lite vilt dansande med ett glatt gang vietnamesiska tjejer och killar. Huvudet hogre an alla andra och barfota - stilfullt. Och sa galet, galet kul! Om dem skrattade at mig eller med mig, det kan vi val lamna... osagt?

Vart lilla gang pa fyra begav oss dagen darpa mot Vinpearl, en o som helt enkelt byggts om till ett slags nojesfalt/vattenpark/lekpark for vuxna som inte vill vara fullt sa vuxna. Sa det var kul! Solen lyste dock endast med sin franvaro, vilket var aningens synd. Men sa kan man heller inte fa allt har i livet! Linbanan dit var aven den spannande, lite som att aka skidor i tropikerna, av nagon anledning. Antar att cabinlift alltid kommer forknippas med skidakande for min del.

Idag har 12 timmar (cirka?) spenderats pa en buss hit till Saigon. Sam och jag underholl oss med lekar och somn och att irritera oss pa det fumliga, otrevliga tyska paret bakom oss och andra trevligheter. Sa det gick val... ja undan ar visst bestamt att ta i - men fram kom vi som sagt! 

Kanske undrar ni hur det gatt med orat? Nej, det gor ni sakerligen inte om ni inte ar delar DNA med mig, men sa skall ju dessa sma filurer informeras med. Vanligen skippa alltsa foljande, informativa stycke om ditt intresse for mitt halsotillstand i just denna fraga falnat! (fullt forstaeligt, for ovrigt) Det gar framat, tror jag. Jag hor nastan normalt igen! Jag kan tala utan att omedvetet skrika eller viska, och sadant hojer bannemig sjalvfortroendet mer an en smula. Och smulor vill man inte ha - hela kakbitar skall det vara. Helst prinsesstarta eller en god kladdkaka. Pa tal om absolut ingenting. 

Sa dagarna forflyter som ni kanske forstar i sakta eller ack sa fartfyllt mak. Vi har det bra, mar bra. Snart ska vi ta oss till Kambodia och se vart livet for oss dar. 

Vi har for ovrigt firat 6manadersjubileum vid detta laget! 6 manader pa resande fot. Kanns tokigt men harligt att sa pass mycket tid passerat. Det kanns att skillnad skett, jag kanner mig mer bekvam, mer hemma, med detta runtfarande, allt upptackande, och med att byta kultur, sprak och valuta lite hit och dit. 

Nu vill jag dock fly detta internetcafe (varfor kallas det for ovrigt cafe? Ett cafe saljer kaffe. Jag ser inget kaffe? Far bli att spara sig till hemkomsten tror jag - da javlar anamma skall det klunkas zoegas!) och med mitt kara sallskap bege mig ut pa Saigons vagar, skutta undan fran framfarande motorcykeltrafik, lata bli att bli indragen till restauranter och klubbar och annat i samma kategori och traska hem till var lilla garderob. Harligt! 

Hej bortglomda muskler

Och hej, alla dar... ni nu ar. 


Idag har Sam jag och en nyfunnen kamrat som heter... ehm.. (Ja alltsa han har ett namn. Men ja, det kan vi ju ta en annan gang nar minnet vill) pumpat stenhart genom att hyra mountain bikes har i Luang Prabang och med dessa cykla alla de 3,5 milen till ett vattenfall och darefter tillbaka. Ja ni, det ar bannemig en rejal tur. Framforallt nar man knappt cyklat, utover lite stadscykling, sen man lamnade hemlandet. Sa nu varker de lite illa i alla de dar musklerna som man hade glomt att man hade, och som vantade sig 3 manaders semester till. Men traningsvark ar gott! Men satan vad ont man har i rumpan. Vem tusan designade sadlarna pa mountain bikes? Brutalt ilvillig person, matte det ha varit. 


Vattenfallen var helt otroliga. Det sag ut som ett sagolandskap! Turkost vatten som strommade ner genom djungeln och bildade storre dammar dar man kunde plaska runt. Iskallt var det, men harligt. Vi forsokte aven oss pa aventyret att trekka till toppen av vattenfallet, vilket var nagot av en utmaning pa de torra lerstigarna och djungelsnaren, men som sagt, fint att stracka ut musklerna lite igen. 


Pa vagen dit passerades flertalet smabyar, och det kandes superkul nar barn i allt fran 3- till 8arsaldern rusade fram for att high five:a nar vi svischade forbi. Vid ett tillfalle blockerades gatan helt. Det var en stor grupp som sjungande marcherade fram - ett brollopsfolje! Nar vi passerade pa vagen tillbaka hade festen borjat och inhemska aldringar stog och gungande till klingande toner. 


Turen till Luang Prabang gick som sagt for en tva.. (elle tre?) dagar sedan (man tappar helt koll pa all vad veckodagar och datum heter). 8 timmar skulle den ta, och tog 13, sa det ar ju nastan som om man var tillbaka i Indien igen. Dock var det, tack och lov, en vettig forare. Jag knatade lite matte i skallen och kom fram till att vi nog cirka holl en medelhastighet pa 30 km/timmen.. Sa det var val ungefar som nar vi cyklade idag da kanske? Bah. Men det ar dock att foredra, enligt min mening, mot att sitta pa helspann i 9 vettlosa 100 km/timmen timmar, overtygad om att slutet kommer allt narmare. 


Luang Prabang ar supermys, har bjuds pa nattmarknad och fina gator med gammal harlig arkitektur. Staden omsluts aven av Mekongfloden, och nar man promenerar langs med denna pa eftermiddagarna kan man se sma barn skutta runt i vattenbrynet. Sockersott. 


Minst en dag till blir vi kvar har. Imorgon har vi planer pa att korsa floden dar det ska finnes en slags tempelgrotta med ... buddhastatyer! Yep, dem ar minst sagt poppis har. Men sa var ju den dar Buddha en ratt skon snubbe med, sa det ar ju ratt forstaeligt. 


Happ, nu ska vi ut och ata middag, och sen kommer jag att somna som en stock ikvall och snarka ikapp med Sam.