Jag skulle vilja skriva en rad, sammanfatta det mörker som fallit. Den tunga skugga som vilar över världen. Skulle vilja samla alla trasiga skärvor, de spillror, som människors liv plötsligt krossats uti. Sakta, stilla och lugnt limma dem samman, se dem bli ett igen. Vill hela deras ärr, men det kommer aldrig sluta blöda. Aldrig helt och fullt. Blodet kommer fortsätta sippra, sprida iskyla över en hel värld.
Men jag förblir ingenting. Inget jag gör kan trösta eller hela. Och helt uppriktigt handlar det här inte för en sekund om mig.
I mitt stilla, så väl som i mitt ilsket vrålande, sinne kan jag inte greppa det som skakade vårt nordiska grannland för några dagar sen. Bomber och massmord, döende och olycka. Vad hände med all trygghet, vår vackra bubbla som höll distans till den ilska och det hat som tar plats, där, långt-långt-borta. Men så är det inte. Bubblan är spräckt, död. Dess väggar föll sönder, för varje liv som bittert sargades den tjugoandra juli i Oslo och på Utöya raserades den, bit för bit. Och det gör ont, ont in i själen.
Man förstår inte vilken vändning ondska och sjukdom kan ta, inte hur bägaren kan rinna över, svämma över, explodera av sitt innehåll. Fan. Ögonen blir blanka, tårar faller sakta. För det gör så ont. För de människor vi alla förlorat, för den uppgivenhet ett dåd som detta sprider. Oändliga tankar och sorg går till de som var där, de som har anhöriga som farit illa eller gått förlorade, till alla övriga människor, som liksom jag sörjer. Förtvivlat. Man vet inte ens varför, varför det karvar så djupt i oss alla, trots att ingen direkt anknytning finns. Men det gör det. Karvar och skär, utan skam.
Hur jag än spiller mina ord här finns det ingenting jag kan säga som förändrar något. Det ilskna såret förblir öppet och blödande, orättvisan förblir ett faktum. För nu är världen trasig. Mer trasig än den varit förut. Och den fortsätter falla samman, för detta har redan skett, förut, i långt-långt-bort. Och tragiken är lika fullständig när så är fallet. Vår mark har skakats sönder i grunden, stenar faller, åskan slår och huvuden värker. Ensamhet och rädsla kommer krypande. Precis som den där ondskan vill.
For some moments in life, there are no words.
.
