Minus 20 dagar

Jaha, då var vi här. Tjugodagarsnedräkningen är officiellt påbörjat. Damn. För exakt etthundratrettiofem dagar sedan skrev jag mitt första inlägg om den stund som infaller om exakt precis tjugo dagar. Tjugo. Det är allt. Sen är det dags att borda. 
.
I kväll blir det kvalitetstid med två av mina absoluta favoritblondiner, Jeanette och Mikaela. Det börjar bli så himla riktigt nu. Snart försvinner vi härifrån, lämnar den här staden som alltid varit vår fasta mark bakom oss. Skingras för vinden. Mikaela styr stegen mot Skottland, Nette stannar en något längre stund i hemlandet och kommer sedan landa in i Schweiz. Jag byter kontinent. Vemod. Men nu är jag här, kvar. Och det är dem med. Det blir nog en fin kväll, det här. 

Calleth you, cometh I

..

.
Natten igår spenderades med Ola Salo och de andra grabbarna i The Ark, en sista gång. Jag är helt enkelt frälst. Att se dem live är magiskt, och helt underbart. Och det får erkännas, under gårdagen även aningen vemodigt. Tre meter bort, rakt upp på scenen stod Ola med tårar i ögonen och gav hela sig till publiken under sin sista spelning, någonsin, i Malmö. Kan man annat än att tacka och gråta med honom? 
.
Mötte för övrigt ett gäng gamla skolkamrater, med världens engagemang, som stod vid min sida och sade adjö till The Ark. Så himla fint. 
.
Magiskt men tragiskt. Tack för allt, The Ark. 
.
(Bilden är helt fräckt lånad av Amanda, tack tack)

En tid att riva sönder, en tid att sy ihop

"Don't grumble that roses have thorns, be thankful that thorns have roses"

.

Just den här gången, då kärleken lades på hyllan, var det ett vettigt beslut. Inte för att beslutet gjorde mindre ont eller kommer vara lättare att ta sig igenom, utan för att det faktiskt var rätt. 
.
Man kan inte alltid få det man önskar. Ibland får man det dock, men till priset av något annat man håller av. Om några veckor åker jag iväg på en lång resa. Inte så lång att man inte kan se slutet, men så lång att mycket kommer hinna förändras och inget kan tas för givet. Så pass lång att jag inte vill fokusera på slutet, utan endast leva för just den stunden som är. Resan är något efterlängtat, något jag har gått och väntat på. Jag har räknat ned dagarna tills dess att avfärden är här. Jag ska åka. Jag får det jag önskar, men till priset av något annat jag håller av. 
.
För visst är det oturligt, att man möter just en sådan person man alltid sökt, innan avfärden. Visst känns det typiskt, att just han skulle snubbla över tröskeln in i mitt hem och mitt liv, just som jag skall lämna det. 
.
Men, så kommer man till insikt. Inser att livet är orättvist och att det är tungt och svårt ibland, och att det innehåller många avsked man aldrig önskat ta. Men, i all denna orättvisa, ser man trots allt ett ljus, som lyser starkare ju längre tiden går. Tacksamhet, över den tiden man fått. Av tanken på att en person fick berika ens existens med sin närvaro, om än inte så länge som man önskat, men trots det, en tid fick han finnas där. Och hur tursamt det är, att tiden fanns att bygga en säker grund, en vänskap som står fast trots att förändringens vindar driver ner det ovanför. Grunden står kvar, och en vän finns kvar i mitt liv. Och vad är väl bättre än vänskap? Jag kommer att sakna det vi haft, sakna närheten som fanns. Men jag känner mig lyckligt lottad, som fick den tiden vi fick, och som numera har en god vän att sakna när jag befinner mig på andra sidan jorden. 

.

Minus tjugoåtta dagar

När de egna orden inte riktigt räcker till

Minus trettio dagar

Det gör inget att man går sönder lite ibland. 
Gör inget att det gör ont att finnas. 
För det är väldigt fint att just finnas, ibland så. Och det är nog trots allt värt smärtan. Trettio dagar kvar, och sen lämnar jag allt bakom mig. Då så, om inte förr. 
.

När allt är gjort

Allt som är och allt som varit,  allt vi tänkt och allt vi drömt om, alla våra högtflygande planer, dom sprack på små detaljer som man glömt

Jag minns att jag en gång skrev att vackra saker ibland tar slut, så att nya vackra saker kan få tillfälle att ta dess plats. 
Jag förstår bättre nu. Vackra saker tar inte slut. De dör. Släpps från tiotusentals meters höjd rätt ner i asfalt. Går sönder, långsamt, långsamt. En sliten, oärlig och smärtsam avlivningsprocess. 
Och det gör så jävla ont. 
Och ingenting blir någonsin vackert på samma sätt igen. 

Remind me of who I used to be

'Cus I don't remember
Love needles in the hay
The life I knew by heart, and lived everyday
The secret codes and signs, you and I, and eye to eye
Wake me up, hurt me, you have to
I forgot how to cry

I let the melody shine, let it cleance my mind

Det som går på repeat just nu. En chill, ganska sansad musikperiod. Inte illa, inte illa alls faktiskt.

Minus trettiosju dagar

Seriöst. Seriöst! Trettiosju? Trea, sjua. 3, 7. 37. Det har bannemig passerat fyrtiostrecket! Med råge, nästintill. Vadan detta? 
.
Nä, minsann. Nu blir det till att fixa en massa, massa, massvis inför denna ståtliga, stundande resa. Shopping, javisst! 
.
Snart, iallafall. Nu ska jag sova ikapp efter en vecka med nattpass. Någon måtta får det ju vara, man kan inte vara hur hurtig som helst.
.

Moment of surrender

Ibland väcks man ur sin slummer. Man går och går, halvkisar mot solen eller i duggregnet, vägen tycks liksom inte leda någonstans, men vad skulle man göra om man inte valde att gå? Då skulle visst allt stå fullkomligt stilla. Eller ja,  jag skulle göra det, i alla fall. Världen kör nog sitt race ändå. Men, så plötsligt faller man. Sådär, pladask. Platt pannkaka och alla andra tacky uttryck man kan använda sig av för att beskriva detta magplask. Inget särskilt behöver utlösa fallet i fråga, det bara blir så. Man snubblar visst ibland. 
.
Så ligger man där, och blickar upp mot solen eller de gråa molnen. Ser sig omkring och inser hur länge man gått utan att egentligen se sig omkring. Och kanske börjar man inse, att gräset som dämpade landningen vid fallet har en särdeles vacker färg. Kanske minns man, hur vackert det är när träden rör sig, lugnt och stilla, i vinden. Kanske tar man sig tid att tänka en stund, kanske låter man solens sköna strålar värma ens frusna kropp. 
.
Och kanske lyssnar man. På sig själv, på det som finns omkring en. Och kanske, kanske, visar det sig att man inte är så ensam då. Så plötsligt, är det två som går på stigen. Två. För det fanns kanske någon, en annan själ, som ville vandra vägen med en.  
.
Sällskap. Ett fint litet fenomen. Och den i särklass bästa medicinen mot ensamhet. 

Det är som du sa, det är dags att dra

När sommarn kommer flyr jag över haven 
Där ingen vet, där ingen kommer in
Men sommarn dör och min rastlöshet är min
Och om vintern står jag gömd längst in i baren 
Och tiden går
Månad, år
.
Resfeber, är nog ett bekant uttryck för de flesta. Det gnager lite, en sten ångest rullar runt där i ens mitt. En liten mörk sten, bland alla bubblande fjärilar i glada färger som när sig på endast förväntan och lyckliga drömmar, på väg att uppfyllas. Det är precis det här jag vill. Men stenen ligger ändå där. 
.
Jag är ju redo. Redo att lämna, riva ner och bygga upp något nytt. Redo att slängas ut i världen och se vad den egentligen är. Så nyfiken, så exhalterad av tanken på vad som väntar. Men ändå, ändå finns den där. Ångesten. Rädslan. Och den blir nog liggandes, jag bör nog vara på det klara med det. 
.
För allt nytt, oväntat eller väntat, tär på en. Tar av ens energi. Förväntan väcker lycka, men även oro. För vem vet hur det kan sluta. 
.
Men jag måste göra något nytt. Måste förändra och förändras, våga mig ut på ett riktigt äventyr. Trots det jag kommer sakna hemma. 
.
Jag är inte rädd för att förlora gamla vanor och rutiner. Är inte orolig för att jag kommer få anpassa mig till nya kulturer och hantera saker som aldrig tyngt mig förut. Jag är inte orolig för allt det materiella jag lämnar, för det är inte av en sådan betydelse. 
.
Jag känner oro, jag har låtit stenen finna ett bo i mig, för vetskapen om den trygghet jag vet att jag kommer lämna bakom mig. Som kommer att krama mig en sista gång och sedan försvinna från flygplatsen. Återvända hem och krypa ner under mitt ännu varma täcke och gå i idé. Vänta på mig här. Och kanske vakna när jag återvänder. Men mycket kommer att vara annorlunda då. 
.
Min trygghet. De nya vänskaper man byggt upp under det år som gått. Jag vet ju själv hur sällan jag ser majoriteten av mina gamla gymnasiekamrater. Inte för att jag inte vill, utan för att det bara blir så. Är rädd att de som befolkat och berikat mitt liv på senare år kanske gått vidare då jag kommer tillbaka. Jag vill inte anse dessa vänskaper vara förbrukade, vill inte förutspå separation från något så fint. Det är trots allt en risk man tar. 
.
En risk, och en chans. Massor av chanser och risker. Och det kommer att bli fantastiskt. Och det kommer att innehålla så mycket saknad. Och det kommer att bli vackert.
.
Om man som människa någonsin blir redo, så är jag det nu. 

Minus fyrtiofemfem dagar

19 timmar. 
23 minuter. 
20 sekunder. 
Och några hundradelar. 

Dom små sakerna som bryter ner det trista

Samantha och jag har resemöte. Galet fokuserade försöker vi uppdatera vår profil på workaway.com och därtill knåpa ihop en duglig presentation för vårt reselag bestående av, ja, oss. 
.
Cajsa (måttligt seriöst): Hm. Kanske... "and the arrive back to Sweden with many new photos in our backpacks"
Samantha (måttligt närvaranade): Va? Vadå? "Many Frodos?" Är det bara för att jag har hobbitfötter?!
.
Ah, denna självinsikt. 
.

++++

.

Pötsligt en dag, av en ren händelse, snubblade Chad, Rickard, Johan och Peter in i mitt liv. Oj, tänkte jag, och slogs även av tanken att det kan vara klokt att uppdatera sin musiklista lite ibland. Oj, tänkte jag igen, och plötsligt har Carolina Liar fått en egen spellista i mitt spotify-bibliotek. Niiiice, tänker jag nu, och startar om den igen.  

Minus fyrtionio dagar

Oj, oj, oj. Spänningen tätnar. 
.