Everybody smash up your seats and rock to this brand new beat

Tredje dagen i banjoland. Och ja, det kanns sa himla bra. Helt uppriktigt.

Det ar verkligen underligt. Ett ar spenderade jag har i mina sydstatsmarker. Ett ar vandrade mina fotter over endast South Carolinas roda sand. Sedan, ingenting. Tre ar har gatt utan att man egentligen haft mojlighet att greppa det. Nu ar jag tillbaka igen och det ar precis som att resa tre ar tillbaka i tiden. Jag har forandrats, men den har platsen ar densamma. Och da blir jag ocksa det, i viss utstrackning. Markligt hur man anpassar sig utan att forsoka.

Annu har tva turer till Charleston hunnits med. Jag alskar den staden. Om det ar naganstans man ska bo detta landet ar det nog dar, helt underbart. Dar eller S:t Augustine i Florida. Sen har saklart San Francisco och New York sin charm med, det bor erkannas.

Jag har antligen fatt aterse min Lauren. En av mina basta vanner, som jag langtat mig sjuk efter. Som nu plotsligt ar har precis har vid mig, hos mig. Jag kan prata med henne, se henne, krama henne, kasta skittles pa henne och skratta med henne. Det blir sa riktigt. Sa patagligt att det inte gar att skota vanskapsrelationer pa samma satt pa avstand. Jag har saknat henne, massor. Saval som min familj har. Wow.

Igar spenderade jag, Melanie och Lauren pa stranden. Brannan ar ett faktum da temperaturen ligger pa cirka 30-35+ och solen stralar. Underbart. Dock har jag antagit samma fargton som en kokt krafta. Mindre trevligt. I ovrigt var dagen fantastisk.

Idag begav samtliga familjemedlemmar i Shivers-kompaniet mot Charleston for marknad, promenader, lite shopping och allmant turistande. Sa himla mysigt.

Nu blir det nog laggdags. Imorgon blir det Zoo-besok och lunch med Allison och Eric som jag bodde med nagra manader nar jag var har med. Udda. Vi har inte talats vid pa evigheter, men tydligen vill de se mig. Da gor vi sa.

Darmed bjuder jag er godnatt.

Vad gör vi?

Oj hjälp. Nu kör vi.

Like rain on your wedding day

Ibland när man misslyckas med en sak, sköljer en våg av känslor över en. En våg innehållande alla de förträngda och i vissa fall till synes glömda känslor från tidigare misslyckanden, från nuvarande parallella misslyckande. För de misslyckanden som framtiden innehåller. Och man blir bara så jävla besviken. 

Jag hatar den känslan.

Kan du komma genom väggen kan du höra mina ord

Om ganska exakt tre dagar kommer jag ta mina första steg sedan tre år över den Amerikanska sydstatsmyllan. Ett år vandrade mina converseprydda fötter över samma mark. Tre år senare är det dags igen. 

Och det är då de där nerverna kickar in. Fjärilar cirkulerar i loopliknande banor i mig och tankarna snurrar i samma takt. Om jag är taggad? Som aldrig förr. Ahhhh. 

I love you baby though I hate you, 'cause I'm a double nature

Det är märkligt hur varierande ens liv kan vara, trots att inget särskilt förändras. Märkligt hur livet kan te sig som det vackraste jag mött vissa dagar, och hur samma liv dagen därpå kan verka fullständigt tomt och menlöst. Märkligt hur man kan känna att luften vibrerar av lojalitet och kärlek på förmiddagen, för att sedan kämpa för att hålla tillbaka tårarna och ge efter för sin mörka dysterhet på eftermiddagen. 

Djupa dalar och skyhöga berg och däremellan allt från platt ökenlandskap till karnevaler där ingenting står stilla en sekund för länge. 

Framförallt mot kvällen kan jag känna efter, ta det lugnt, försöka begripa vem jag är. Vad jag är. Men varken natt, kväll eller dag känner jag att jag får något ut av de tankarna, de leder ingenstans och jag söker endast i blindo. Gräver en grop utan att veta vart eller varför, varför gräva och söka efter något jag inte känner till, då vet jag ju aldrig när jag funnit det?

Jag blir ovän med mig själv allt som oftast, för mitt laddade humör genomsyrar allt. Tonårens hysteri borde lagt sig, den varma ilskan borde svalnat. Jag borde vara vuxen och kontrollerad nu. Men det är jag inte. 

Jag blir fortfarande hänsynslöst arg och skriker och vill riva sönder världen med mina bara händer. Jag fylls fortfarande av sorg och saknad efter något jag inte vet vad det är och gömmer mig i ensamhet under mitt varma täcke, i tid och otid, med en defensiv mur planterad runt mig själv och min otillräcklighet. Blir fortfarande så lycklig att jag måste skrika ut min glädje och skratta tills varma salta tårar trillar längs mina kinder. Jag är aldrig i kontroll, aldrig fullständigt. Är en börda för omvärlden ibland, en stråle hopp i andra tider. Vad är egentligen balans?  

Minus etthundratjugonio dagar

Trolig sovsäck (en väldigt praktisk sådan) funnen, inklusive in- och uttagbart silkeslakan som, enligt försäljaren och dennes alla knep och lustigheter, skall vara viktigt, bra, effektivt och helt enkelt nödvändigt. Vem vet, men jag köper det, kommer köpa det, blir kanske mer korrekt. 

Ryggsäck utstirrad, dreglad över och ja.. snart så är den förhoppningsvis med i min ägo. 

Reseförsäkringar, är ingen rolig historia. Dock kan historian framåt sett troligtvis bli betydligt mindre rolig om det skulle vara så att man hoppar detta trista kapitel och strax inser att oj, ett brutet ben ni Indien kanske varit trevligare aka mer uthärdligt om man hade en god reseförsäkring i ryggen. Researchen för just vårt företag som skall förse oss med denna trygghet fortgår. Hm. 

Vaccin. Wusch. Men eftersökningarna där pågår, snart blir det nog nålar av alla roliga slag att tampas med. Mums.

Det blir nog bra, det här. 

Avtryck

Små, små förändringar.

Ibland är gräset grönare någon annanstans

Ibland lockar omvärlden mer än hemmet. 

Ibland gör distans att livet på hemmaplan får nytt perspektiv och kan te sig ganska levnadsvärt trots allt. 

Ibland behöver man en paus. 

För helt uppriktigt blir det tråkigt i längden. Vardagen tappar sin gyllene glans och täcks av ett lager damm - grått, tungt och fullständigt charmlöst. Man stirrar sig blind på det man redan har tills det tappar sina färger, man vandrar samma vägar som framkallar samma tankar, påminner om samma stunder och går varv efter varv i samma sorger. Det är inte så jag vill ha det. 

Man trampar ut sin gräsmatta. Gräset är inte grönare på andra sidan för att livet där är bättre. Gräset är grönare för det är oförstört, oförändrat - för man har aldrig varit där med sina fotriktiga kängor och trampat ner dess grund. För att man behöver förändring, för att man behöver uppleva sig själv i en annan situation. Där allt inte redan gjorts, där allt inte följer de gamla mönster man så ofrivilligt byggt upp. Omöjligt att förhindra. Men det är inte omöjligt att fly. Det är inte omöjligt att ta en paus. 

Man blir så trött på att förklara, trött på att höra människor deklarera ens galenskap. Har du det inte bra här? Är du tokig, ska du åka så långt bort? Så länge? Jo, jag har det bra här. Ja, jag är tokig. Tokig och helt jävla galen, som vill se mer av världen. Som vill lämna min egen gräsmatta, låta den bli vildvuxen och fri utan mitt sällskap, för att sen återvända och försöka tämja det jag lämnat. Precis så vill jag ha det. Precis så pass vill jag låta min galenskap segra, ge livet fria tyglar.    

Lägesrapport

11 dagar kvar till USA

44 dagar kvar till min semester

49 dagar kvar till Peace & Love (troligtvis)

134 dagar kvar till Asien

Helt okej. 

Vår mark slutar aldrig snurra, du kan inte bara sitta still.

Det är något magiskt med vissa foton. De fastnar, vägrar släppa taget. 

Delvis för att man låter de ligga framme på ens desktop. 

Men, även, för att de har något särskilt. Här är mina favoriter, de jag bär med mig i minnet. Som jag inte ville släppa genom att lämna på min dator hemma. Som jag vill ha ständigt tillgängliga, på något vis. Det enda viset jag kom på. 

Se, och njut.

Minus etthundratrettioåtta dagar

Pirr pirr pirr i magen. 

Jeez. Alltså. 

Var tar tiden vägen?