Nu har vi varit har i lite mer an en vecka. Lite, kan tyckas, i forhallande till hur lange vi planerar att vara ute, men trots det. En vecka. Det har gatt snabbt.
.
Vi har lamnat Kandy nu, som lag inat landet och var valdigt vackert. Vi hann med ganska mycket, faktiskt. Vi besokte den botaniska tradgarden som var exotisk, gigantisk, vacker och fylld av gulliga par som gomde sig bakom traden. Bambuskott som var flera meter hoga stod i buntar och nar vi gick genom parken horde vi en massa skraniga ljud. Fageltont som jag ar borjade man genast kika upp for att se vad som orsakade detta late. Faglar var det inte. Det var fladdermoss. Flygande hundar, som hangde i stora drosar hogst upp i traden och lat som att de ville do, alternativt ta dod pa nagan.
.
Vi tog aven en ordentlig hajk och besokte en stor, vit Buddah-staty, lokaliserad pa ett berg. Den liksom blickade ut over den stora dal Kandy sa tjusigt lag inbaddad i. Vi gick. Och gick och gick och sen fragade vi en munk om vagen. Han bjod pa ett tandlost och vabnligt flin och bekraftade att vi var pa ratt vag. Val pa plats kunde man se hela Kandy och de kringliggande bergen i sin grona kladsel. Har hittades annu en munk som berattade for oss om bygget och om hur Buddhan, som nu var vit, en gang varit guldfargad. Vi kom overrens med honom om att vitt var snyggare.
.
Nar vi lamnade Buddah-statyn hamtade vi aven tillbaka vara skor, for i detta landet ar man minsann barfota pa helig mark. Sa vi slog oss ner i trappan som ledde upp till statyn och borjade knappa sandalerna. En ytterst liten dam, pa sag 2-3 ar, dok da upp med sina foraldrar. Modern satte ner flickebarnet pa trappan dar hon stirrade pa mig med tallriksstora ogon. Stirrade och stirrade, pa mig, pa sin mamma, pa mig igen. Jag vinkade lite och log mot henne och hon gick loss fullstandigt. Rusade fram och borjade klappa mitt har, sla pa mina fotter och nypa i mina kinder, samt skrattade hysteriskt. Tanka sig, alien var ju levande! Ungefar sa kanns det har. Den vuxna delen av befolkningen nojer sig visserligen med att (helt obekymrat) stirra och saga "hello madame, how are you?" men anda. Det kanns lite som om man har grona tentakler vaxande ur oronen ibland, med tanke pa de blickar man far. Inte med avsmak, utan bara en sadan brutal, uppriktig nyfikenhet.
.
Vi besokte aven ytterligare lite tempel, letade ratt pa rugbyplanen i staden och upptackte staden i stort. Men allt kan man ju inte hinna beratta om, tyvarr.
.
For tillfallet har vi givit oss av soderut. Sedan tva dagar ar vi i Matara, eller rattare sagt i en liten ort strax utanfor Matara, kallad Polhena. Vi har hittat ett mysigt boende precis vid havet. Bokstavligt talat precis vid havet. Stallet ags av tre broder som aven har ytterligare nagra hotell i narheten. Vi har efter lite om och men lyckats fixa till oss en guidebok (lonleyplanet) som vi haller mycket kart. Via denna horde vi talas om stalleti fraga, som heter Rivera Recidence (eller Recidence Riviera? Eh, detaljer).
.
Vi har hunnit med en del promenixande i varmen, och jag har efter en eftermiddag pa balkongen med en bok i handen (the dirt - galen och fantastisk bok som alla borde lasa) och fossingarna pa racket lyckats fa mina stackars smalben att skifta i en stoppljusrod farg. Mums!
.
I morse hann vi aven med en snorkeltur pa ca 1,5 h med en av broderna som ager hotellet. Vi utgick fran en strand som ligger 50-100 m bort och traskade dar i plurret. Ett rev ar belaget sag 25-35 m fran stranden och vi luffade igenom detta med vara grodfotter. Fick se massvis med fisk i glada farger, diverse plantor och aven en liten bitsk murana som jag for ett forskrackt ogonblick trodde var en vattenorm. Aven om jag vet att de inte ar elaka har jag mindre intresse av att raka trampa pa dem. Blev aven helt till mig i slutet av turen nar tva havsskoldpaddor, stora som hundar, lugnt trallade forbi. Sa javla frackt! Fridfullt och stiligt seglade de forbi och jag drog efter andan och fick hela munnen full med saltvatten. Utan tvekan vart min ofrivilliga vattenshot. Ganska chill med, nar vi steg upp ur vattnet, och stranden hade belagrats av 5 stycken kor som traskade omkring. Snubben vi hade snorklat med klappade dem lite forstrott bara nar vi passerade dem och knuffade utan storre vasen en ur vagen for att vi skulle kunna ga dar. Vardag. Vem har inte kor pa stranden, liksom?
.
Far be om ursakt for bristen pa bilder i nulaget, men det finns inte direkt mojlighet att lagga in en massa bilder pa varje internet cafes datorer. Tyvarr. Skall gora mitt yttersta for att detta skall forbattras, naturlisch.
.
Nahapp, ett milslangt inlagg per tillfalle far la racka. Hors!
2011-09-29
2011-09-26
Det dar med att kora bil...
Bilkorning a la Sri Lanka style
.
1. Gasa. Mest hela tiden.
2. Tuta. De andra fororna skall veta var du ar, och resten av varlden.
3. Tuta lite till.
4. Om nagon kommer i din vag, vaj. Snirkla. Hela tiden.
5. Omkorning sker pa valfri sida. Aven nar det bara finns en fil.
6. Doda vinkel... vanta va? Nagat sadant finns val inte? Det ar sakert inte viktigt iallafall.
7. Tuta mera, du finns ju fortfarande!
8. Under tiden som en omkorning sker, tuta hela tiden. Nar du kommit forbi, tuta lite till. Det skall firas!
9. Bakspeglar ar overskattade, men kan vara till viss nytta. Nar du vajt forbi flera kan det vara bra och kika tillbaka och se om nagon kom till skada. Hursomhelst, skulle sa vara fallet ar det sakert nagan annans fel. Sa tutar vi lite pa det.
.
Klart slut, korkortet kommer pa posten om en vecka.
.
Just det. En extra punkt med.
10. Det kan vara schysst att ha lite kannedom om var bromsen finns. Ifallatt, liksom. Hursomhelt, detta ar detaljer. Se det mer som ett kompistips. Klart slut!
.
1. Gasa. Mest hela tiden.
2. Tuta. De andra fororna skall veta var du ar, och resten av varlden.
3. Tuta lite till.
4. Om nagon kommer i din vag, vaj. Snirkla. Hela tiden.
5. Omkorning sker pa valfri sida. Aven nar det bara finns en fil.
6. Doda vinkel... vanta va? Nagat sadant finns val inte? Det ar sakert inte viktigt iallafall.
7. Tuta mera, du finns ju fortfarande!
8. Under tiden som en omkorning sker, tuta hela tiden. Nar du kommit forbi, tuta lite till. Det skall firas!
9. Bakspeglar ar overskattade, men kan vara till viss nytta. Nar du vajt forbi flera kan det vara bra och kika tillbaka och se om nagon kom till skada. Hursomhelst, skulle sa vara fallet ar det sakert nagan annans fel. Sa tutar vi lite pa det.
.
Klart slut, korkortet kommer pa posten om en vecka.
.
Just det. En extra punkt med.
10. Det kan vara schysst att ha lite kannedom om var bromsen finns. Ifallatt, liksom. Hursomhelt, detta ar detaljer. Se det mer som ett kompistips. Klart slut!
2011-09-25
Sri Lanka, Kandy, flykten fran Colombo och nya aventyr
Tjenahej!
.
Da sitter man har och forsoker knapa ihop nagat igen. Jo, ser ni, vi flydde fran Colombo. Ja, flykt ar ett onodigt dramatiskt ord, men ibland ar det fint att overdriva en smula. Iallafall i ordvag.
.
Vi valde att bara stanna en natt i Colombo. Den staden var... kaos. Och det var inte vi som gjorde kaos med Colombo, Colombo gjorde kaos med oss. Och allt annat som kommer i dess vag. Klart vart ett besok, men det rakte liksom med den dagen vi fick dar. Vi hann med att se oss omkring, ga i nagra kvarter dar vi bodde och aven i tva andra stadsdelar, och sedan tog vi vart pick och pack och drog till centralstationen for att ta oss vidare mot Kandy. Kandy ligger mer inat landet och ar lite lugnare, helt enkelt. Mer natur och man kan ga langs trottoarerna utan att folk plojer over en med ett paraply (jo, det har hant. Ratt smartsamt faktiskt. Tur att man ar viking).
.
Lite lustigt var det nar vi var vid centralstationen. Vi hade cirka 2,5 h att fordriva och vandrade lite fram och tillbaka i narheten av centralen efter att ha dumpat vara storre vaskor pa ett stalle dar (dar de for ovrigt glomde att ta betalt for var forvarning - bingo eller vad? Sparade in den hutlosa summan 110 rupies aka kanske sju spann pa det! Yep, ar man backpacker sa ar man). Naja, vi gick in pa ett stalle for att kaka. Ris, curry, linser och bonor blev det. Good stuff. Eller, bonor trodde jag. Sa jag krangde bona efter bona och propsade pa att Sammy minsann borde ta sig en tugga med, de var ju mycket mjukare och mer lattatna an vanliga bonor. Sa hon foljde mitt rad och konstaterade att "bonorna" var vitloksklyftor. Andedrakten var nog inte pa topp den tagresan.
.
Tagresan gick upp och ner. Bokstavligt talat. Lite som en bergochdalbana alternativt en nattklubb. Det liksom gungade lite, upp, ner, upp, ner, sedan ibland blev det mer som hopp. Och med jamna och ojamna mellanrum ryckte det till i sidled och hela taget skakade till. Typ shakade.
.
Omgivningarna vi luffade igenom var valdigt vackra. Det ar bergigt haromkring och fonsterna stod pa vid gavel sa det flaktade skont hela tiden. Solen gick ner och himeln blev lila och rosa. Inte illa. Dorrarna stod ocksa oppna for den delen, upptackte jag nar jag gick ur kabinen. Hela tagfarden. Lite spanning i vardagen sadar!
.
Nu ska vi upptacka Kandy! Vi har siktat en stor, vit Buddah-staty uppat ett berg, sa vi funderar pa att se om vi kan ta oss dit. Det skall ocksa finnas ett botanisk tradgard samt ett tempel i narheten.
.
Kramar till er i hemlandet!
.
Da sitter man har och forsoker knapa ihop nagat igen. Jo, ser ni, vi flydde fran Colombo. Ja, flykt ar ett onodigt dramatiskt ord, men ibland ar det fint att overdriva en smula. Iallafall i ordvag.
.
Vi valde att bara stanna en natt i Colombo. Den staden var... kaos. Och det var inte vi som gjorde kaos med Colombo, Colombo gjorde kaos med oss. Och allt annat som kommer i dess vag. Klart vart ett besok, men det rakte liksom med den dagen vi fick dar. Vi hann med att se oss omkring, ga i nagra kvarter dar vi bodde och aven i tva andra stadsdelar, och sedan tog vi vart pick och pack och drog till centralstationen for att ta oss vidare mot Kandy. Kandy ligger mer inat landet och ar lite lugnare, helt enkelt. Mer natur och man kan ga langs trottoarerna utan att folk plojer over en med ett paraply (jo, det har hant. Ratt smartsamt faktiskt. Tur att man ar viking).
.
Lite lustigt var det nar vi var vid centralstationen. Vi hade cirka 2,5 h att fordriva och vandrade lite fram och tillbaka i narheten av centralen efter att ha dumpat vara storre vaskor pa ett stalle dar (dar de for ovrigt glomde att ta betalt for var forvarning - bingo eller vad? Sparade in den hutlosa summan 110 rupies aka kanske sju spann pa det! Yep, ar man backpacker sa ar man). Naja, vi gick in pa ett stalle for att kaka. Ris, curry, linser och bonor blev det. Good stuff. Eller, bonor trodde jag. Sa jag krangde bona efter bona och propsade pa att Sammy minsann borde ta sig en tugga med, de var ju mycket mjukare och mer lattatna an vanliga bonor. Sa hon foljde mitt rad och konstaterade att "bonorna" var vitloksklyftor. Andedrakten var nog inte pa topp den tagresan.
.
Tagresan gick upp och ner. Bokstavligt talat. Lite som en bergochdalbana alternativt en nattklubb. Det liksom gungade lite, upp, ner, upp, ner, sedan ibland blev det mer som hopp. Och med jamna och ojamna mellanrum ryckte det till i sidled och hela taget skakade till. Typ shakade.
.
Omgivningarna vi luffade igenom var valdigt vackra. Det ar bergigt haromkring och fonsterna stod pa vid gavel sa det flaktade skont hela tiden. Solen gick ner och himeln blev lila och rosa. Inte illa. Dorrarna stod ocksa oppna for den delen, upptackte jag nar jag gick ur kabinen. Hela tagfarden. Lite spanning i vardagen sadar!
.
Nu ska vi upptacka Kandy! Vi har siktat en stor, vit Buddah-staty uppat ett berg, sa vi funderar pa att se om vi kan ta oss dit. Det skall ocksa finnas ett botanisk tradgard samt ett tempel i narheten.
.
Kramar till er i hemlandet!
2011-09-23
Sri Lanka, Colombo, lange leve lokaltrafiken?
Da var vi framme i Colombo efter lite om och men. Det blev Tuktuk och lokalbuss hit. Overlag gick det bra, men det staller till det nar inte en sate kan engelska. Manga forsoker, och det ar uppskattat, men sannerligen svarforstatt.
Vi bor over natten en bit utanfor Colombo aka i utkanten. Trafiken skall vi inte ens tala om. Vardigt Bangkok ar det dock inte, men anda ytterst forvirrande. Lite kul med att det draller av trafikpoliser overallt. Och det ar liksom det dem gor.. draller. Sa lite nyfiken blir man allt pa vad deras arbetsuppgift egentligen gar ut pa. Dirigera trafik? Min gissning med. Men om sa ar fallet misslyckas de miserabelt. Men ingen har strukit med hittils, alltid ett plus.
Boendet idag ar frascht men egentligen for dyrt. Inte vad vi tankte oss men efter tuktuk och lokalbuss (som visserligen var snyggt inredd men fick en att uppskatta strukturen och tidsuppfattningen hos skanetrafiken) var vi helt enkelt for trotta och varma for att borja dividera om saken och leta vidare. Men en natt skall nog ga for sig.
2011-09-22
Framme pa Sri Lanka och annu vid liv!
Efter tre olika flyg, Kopenhamn-Bryssel, Bryssel-Abu Dahbi och Abu Dhabi-Colombo fick vi antligen satta ner fotterna pa Sri Lankesisk (?) mark. Klockan passerade 04.30 nar vi utslitna men nojda rullade in pa hotellet Paradise Beachs uppfart i Negombo.
Idag har det sovits en del. Mest, faktiskt. Det behovdes. Men ett dopp i poolen och lite strollande langs gatan utanfor har aven fatt sta pa schemat. Har aven intagit Sri Lankas nationalratt (tack google) bestaende av ris ch curry och lite gront. Mycket belatna.
Annu mer belatna blev vi da vi en stund slog oss ner i hotellbaren och bestallde in varsin inhemsk ol. Tjohej 20 spann och 2/3 liter ol senare, varken pris eller smak kunde pa nagat vis ifragasattas. Nice!
Det mest forvirrande pa denna plats ar utan tvekan att det plotsligt blev vanstertrafik. Eller, det har dem nog haft ett tag, men mitt stackars minne hade olyckligtvis raderat denna lilla vetskap. Sammy, daremot, hann med en vanda till London strax innan vi begav oss hit, sa hon har rutin pa det. Naja, tur att nagan haller koll pa en.
2011-09-20
Minus 1 dag
Nu är det slut på blödiga texter och förberedelseinlägg! För imorgon - imorgon drar vi! Jag och den här tjejen. Yaaaaaao!
We don't waste no precious time
Förra veckan togs ett beslut av mig och Sofia, nämligen att vi skulle ses under måndagskvällen. Mysigt. tänkte jag. En klassisk sista ölkväll, alltid trevligt.
.
Så jag begav mig in till centrum, placerade min cykel i ett cykelställ (väl säkrad med många lås) och begav mig mot den avtalade krogen i jakt på Sofia. Och där fann jag henne. Och Jeanette. Och Konrad. Och Stina, Anna, Mattias, Lina, Karin och en liten stund även Bumbi.
.
Hur fina vänner får man lov att ha? För fina är de allt. De finaste jag vet. Så tack, för en oerhört trevlig kväll kamrater. Åtta månader går fort, och då ses vi ju igen. Tills dess, kommer jag att sakna er. Mycket.
.
Så jag begav mig in till centrum, placerade min cykel i ett cykelställ (väl säkrad med många lås) och begav mig mot den avtalade krogen i jakt på Sofia. Och där fann jag henne. Och Jeanette. Och Konrad. Och Stina, Anna, Mattias, Lina, Karin och en liten stund även Bumbi.
.
Hur fina vänner får man lov att ha? För fina är de allt. De finaste jag vet. Så tack, för en oerhört trevlig kväll kamrater. Åtta månader går fort, och då ses vi ju igen. Tills dess, kommer jag att sakna er. Mycket.
2011-09-19
Att komma till insikt...
... för det måste väl ungefär vara det som det här kallas? Insikt. Vad kan jag säga. Jag gillar skor. Det ser faktiskt mer brutalt ut när man samlar alla sina par på samma plats. Fast, just det, detta är minus de tre paren som skall med på resan. Och eh, eventuellt några par till... Nog om det. Nu skall det packas klart!
Ps. Tror ni de får plats i resväskan? De sägs ju att allt är möjligt om man bara vill? Åååh, separationsångest.
Minus 2 dagar
Bild 1: Yay, min kompis!!!
Bild 2: cirka 20 minuter senare.
.
Mycket vänskapshäng skall det hinnas med innan dagen för landsflykt. Det är viktigt, med sånt. Ni vet, typ vänner. Himla fin grej det där.
2011-09-18
Minus 3 dagar
.
Nuvarande packningsläget. Strax över 11 kg har man kommit upp i hittils! Wosh. Imponerande insats, måste erkännas. Alla som någonsin rest ens över sundet med mig vet mycket väl hur miserabelt obegåvad jag är när det kommer till att packa bra och praktiskt. Går det ens att lyckas? Eller är det helt enkelt mission impossible? .
Svaret på denna frågan är då - nej! Det är inte omöjligt. Källa - se bild af värdelös kvalitet ovan.
.
Idag vankades det för övrigt även farväl-brunch med släkt och vänner. Mycket trevligt, må sägas. Dock en smula tungt att trilla in i hemmet efter en utekväll cirkus halv 9 på morgonen och sedan två timmar senare försöka framstå som någorlunda vettig och normalbegåvad under detta lilla spektakel. Men bra blev det, och inga dräpande kommentarer om mitt något slitna yttre hördes, vilket upplevs som mycket positivt från min sida.
.
Sitter faktiskt i detta nu och tuggar i mig mjölkchoklad som givmilt gavs till mig av just ovan nämnda gäster. Börjar i uppriktighetens namn undra om det inte är det jag kommer att sakna allra mest. Vad är livet utan marabou? Inte alls lika sweet, helt enkelt.
2011-09-16
2011-09-15
stuck in reverse
Det där med besvikelse.
.
Ibland undrar jag om man kan tycka om en människa för mycket. För mycket för att det skall vara hälsosamt, för en själv och den älskade. När man tycker om någon så mycket att det gör ont. För just ont gör det, så fort något går galet. Ont gör det, för man bryr sig så väldigt, väldigt mycket, och alla känslor blir då förstärkta. Lyckan sprudlar och sprids i kroppen snabbare än med någon annan, skratten klingar starkare och högre, sorgen tär och karvar i en som aldrig förr, besvikelsen skapar ärr för en livstid eller ännu längre. För man kan aldrig hålla tillbaka besvikelsen. Men man kan aldrig heller visa den.
.
Jag talar inte nödvändigtvis om något specifikt typ av förhållande. Det kan visserligen vara en partner, men alla texter handlar om partners. Man älskar andra människor lika mycket, bara på ett annat sätt. Vänner, syskon, föräldrar.
.
Det är så himla lätt att tala förbi varandra, ta den andre för givet. Missförstånd sker så enkelt. Och jag blir trött, tröttare än den tröttaste. Och ledsen, så himla jävla ledsen, när det går fel. För jag blir besviken. Kan inte tillåta mig att bli det, man får inte bli så besviken på de man älskar, får inte bli ledsen för något de gör. För kärleken är obegränsad. Skall vara det. Och är det. Det blir så rörigt, stökigt. Blodet liksom stelnar, fryser, allt för att förhindra en att faktiskt känna efter. Kroppen slutar fungera. Det blir omöjligt att tala från hjärtat.
.
Det börjar så enkelt, med ett ingenting-problem. Eskalerar plötsligt och världens rivs i tusen bitar. För ingenting. För att man tycker om varandra för mycket, för att man inte kan ta att kärleken inte övervinner allt och att den inte genast lappar samman en täckande lösning även över simpel problematik.
.
Ett felaktigt tonfall, lite slarv med en vardagssyssla, orden som hamnar i en helt annan ordning än tänkt då de lämnar en, och plötsligt låter det inte alls som det gjorde då de formades i hjärnkontoret. Liksom i viskeleken har de tvinnats och bytts av de många steg och platser orden passerat för att lämna en. Allt klingar annorlunda. Ett dräpande svar, och kriget bryter ut. Härjar vilt. Orsakar en storm, som förstör och kapar allt i sin väg, även min ork, min tro, och hela mig.
.
Det är ju för saknaden som kommer inom kort, för saknaden som varit, för alla tankar som tänks men aldrig sägs. För ett nu som inte är tillräckligt. Fast det borde vara det, fast man borde förstå varandra vid det här laget. Ändå gror de, missförstånden och oförståelsen hos bägge parter. Fast det bara är ord som utbyts, som skadar och slåss. Och allt går sönder, sönder, sönder.
---
Och jag vet att detta är irrelevant för resan. Vet att det är svårt att se någon typ av koppling till grundtanken att detta skall vara en reserapport. Men den finns ändå där. På något vis. Och ibland måste man bara få ge utlopp för allt som ligger och kokar inom en. Mer än så är det inte med det.
.
Ibland undrar jag om man kan tycka om en människa för mycket. För mycket för att det skall vara hälsosamt, för en själv och den älskade. När man tycker om någon så mycket att det gör ont. För just ont gör det, så fort något går galet. Ont gör det, för man bryr sig så väldigt, väldigt mycket, och alla känslor blir då förstärkta. Lyckan sprudlar och sprids i kroppen snabbare än med någon annan, skratten klingar starkare och högre, sorgen tär och karvar i en som aldrig förr, besvikelsen skapar ärr för en livstid eller ännu längre. För man kan aldrig hålla tillbaka besvikelsen. Men man kan aldrig heller visa den.
.
Jag talar inte nödvändigtvis om något specifikt typ av förhållande. Det kan visserligen vara en partner, men alla texter handlar om partners. Man älskar andra människor lika mycket, bara på ett annat sätt. Vänner, syskon, föräldrar.
.
Det är så himla lätt att tala förbi varandra, ta den andre för givet. Missförstånd sker så enkelt. Och jag blir trött, tröttare än den tröttaste. Och ledsen, så himla jävla ledsen, när det går fel. För jag blir besviken. Kan inte tillåta mig att bli det, man får inte bli så besviken på de man älskar, får inte bli ledsen för något de gör. För kärleken är obegränsad. Skall vara det. Och är det. Det blir så rörigt, stökigt. Blodet liksom stelnar, fryser, allt för att förhindra en att faktiskt känna efter. Kroppen slutar fungera. Det blir omöjligt att tala från hjärtat.
.
Det börjar så enkelt, med ett ingenting-problem. Eskalerar plötsligt och världens rivs i tusen bitar. För ingenting. För att man tycker om varandra för mycket, för att man inte kan ta att kärleken inte övervinner allt och att den inte genast lappar samman en täckande lösning även över simpel problematik.
.
Ett felaktigt tonfall, lite slarv med en vardagssyssla, orden som hamnar i en helt annan ordning än tänkt då de lämnar en, och plötsligt låter det inte alls som det gjorde då de formades i hjärnkontoret. Liksom i viskeleken har de tvinnats och bytts av de många steg och platser orden passerat för att lämna en. Allt klingar annorlunda. Ett dräpande svar, och kriget bryter ut. Härjar vilt. Orsakar en storm, som förstör och kapar allt i sin väg, även min ork, min tro, och hela mig.
.
Det är ju för saknaden som kommer inom kort, för saknaden som varit, för alla tankar som tänks men aldrig sägs. För ett nu som inte är tillräckligt. Fast det borde vara det, fast man borde förstå varandra vid det här laget. Ändå gror de, missförstånden och oförståelsen hos bägge parter. Fast det bara är ord som utbyts, som skadar och slåss. Och allt går sönder, sönder, sönder.
---
Och jag vet att detta är irrelevant för resan. Vet att det är svårt att se någon typ av koppling till grundtanken att detta skall vara en reserapport. Men den finns ändå där. På något vis. Och ibland måste man bara få ge utlopp för allt som ligger och kokar inom en. Mer än så är det inte med det.
Minus 6 dagar
Här, ser ni en glad tjej. En peppad tjej. En förväntansfull och tokig och galet nervös tjej. Som laddar, laddar som fan. Sista dagen på arbetet gick bra, jag tycker så mycket om mina kollegor. Och tekniskt sätt jobbar jag ju kvar, på timmar. Det blir nog en tid för att komma tillbaka dit en stund igen, så småningom. När det är dags.
.
Jag kan inte för mitt liv begripa hur snart jag och Samantha åker. Kan inte för allt i världen greppa, att tiden är här. Hur fort allt har gått. Här, just nu.
.
Jag sitter själv, resten av hemmet sover. Vissa här, vissa på annan ort. I helgen är alla hemma. Life of Brian rullar på TVn, jag sitter uppkrupen i soffan och liksom omfamnar datorn då jag skriver. Rapporterar. Snart lever denna blogg upp till sitt namn. Den här blondinen ska ut, iväg, fara runt i all sin farlighet. Min kopp te ryker stilla på bordet intill mig. Allt är så stilla. Världen liksom väntar.
.
Sex dagar till. Sen behöver den inte vänta mer.
2011-09-14
Precious moments are all lost in the tide
Varningslamporna blinkar, högljudda och med bländande ljus. Här kommer ännu ett inlägg på tok för sent med på tok för mycket svammel och uppvisande av tillfälliga och därmed i nuläget ack, så starka känslor. För just precis nu, är det just precis så. Och därför skriver jag det just precis här.
-
Imorgon har jag min allra sista arbetsdag. Sen är det slut. Slut mellan mig och mitt arbete. Visserligen återvänder jag kanske dit i sommar, eller senare. Vem vet. Men, ingenting är säkert. Det som varit varje dag och i många fall kvällar och nätter som stilla eller livat övergått till tidiga mornar, det som varit min vardag, i nästa ett och ett halvt års tid, är nu över. Det värker lite i hjärtat när man tänker på det. Ångern kommer krypande lite. Det har ju varit så fint, så tryggt, blivit så himla bra. Alla jag har lärt känna, allt jag lärt mig, allt jag fått genomföra och så många människor jag kommit i kontakt med. Allt det är passé.
-
En dag är det där, nästa förgånget. The end of an era. Men det är ju dags nu, snart, för att göra det jag alltid velat. Egentligen, uppfylla den där önskan som alltid varit närvarande. Att bara ge sig ut och bara vara, göra precis det jag vill. Men det kostar, att följa sina drömmar. Och ibland, nu, är det lite extra jobbigt.
-
Men man får resa sig, sträcka på ryggen och gå ändå. Tacka och bocka för allt fint man fått, visa uppskattning för den lycka som så givmilt bringats en. Så tack, för denna tiden. Och på återseende. Tror jag.
-
Imorgon har jag min allra sista arbetsdag. Sen är det slut. Slut mellan mig och mitt arbete. Visserligen återvänder jag kanske dit i sommar, eller senare. Vem vet. Men, ingenting är säkert. Det som varit varje dag och i många fall kvällar och nätter som stilla eller livat övergått till tidiga mornar, det som varit min vardag, i nästa ett och ett halvt års tid, är nu över. Det värker lite i hjärtat när man tänker på det. Ångern kommer krypande lite. Det har ju varit så fint, så tryggt, blivit så himla bra. Alla jag har lärt känna, allt jag lärt mig, allt jag fått genomföra och så många människor jag kommit i kontakt med. Allt det är passé.
-
En dag är det där, nästa förgånget. The end of an era. Men det är ju dags nu, snart, för att göra det jag alltid velat. Egentligen, uppfylla den där önskan som alltid varit närvarande. Att bara ge sig ut och bara vara, göra precis det jag vill. Men det kostar, att följa sina drömmar. Och ibland, nu, är det lite extra jobbigt.
-
Men man får resa sig, sträcka på ryggen och gå ändå. Tacka och bocka för allt fint man fått, visa uppskattning för den lycka som så givmilt bringats en. Så tack, för denna tiden. Och på återseende. Tror jag.
2011-09-13
Minus 8 dagar
Cajsa: Fredric?
Fredric: Mmm...
Cajsa: Om du var ett moln... vilken typ av moln skulle du vara då?
Fredric: ... ett stort, tjockt moln.
.
Cajsa: Fredric?
Fredric: Mmm?
Cajsa: Vilken sorts moln skulle du vara?
Fredric: Tja... ett cumulonimbus moln.
Cajsa: Aha... varför ett sådant moln?
Fredric: För det ser ut som en stor ananas.
,
Slutsats: Det tar emot att erkänna, men jag kommer att sakna min lillebror. Mycket.
Fredric: Mmm...
Cajsa: Om du var ett moln... vilken typ av moln skulle du vara då?
Fredric: ... ett stort, tjockt moln.
.
Cajsa: Fredric?
Fredric: Mmm?
Cajsa: Vilken sorts moln skulle du vara?
Fredric: Tja... ett cumulonimbus moln.
Cajsa: Aha... varför ett sådant moln?
Fredric: För det ser ut som en stor ananas.
,
Slutsats: Det tar emot att erkänna, men jag kommer att sakna min lillebror. Mycket.
2011-09-12
minus 9 dagar
Det drar ihop sig. 9 dagar kvar. Att-göra-listan har endast fåtalet punkter kvar att bocka av. Tiden går så himla fort.
.
9 dagar. Nio.
.
9 dagar. Nio.
2011-09-10
2011-09-09
2011-09-08
Minus 13 dagar
Ah! Vad finns det väl för bättre sätt att spendera en ledig dag på än två timmar på banken och tre på vaccinationscentralen? Man skattar sig allt lycklig som har begåvats med denna oerhörda förmåga att distribuera sin lediga tid på ett vettigt sätt. Men, så var det avklarat. Ja, nästan iallafall.
.
Idag skall det ordnas med ytterligare lite vaccininformation och därefter blir det apoteksbesök för att bränna stålar på malaria-tabletter. Mums. Men, uppriktigt vill man ju i möjligaste mån undvika att dra på sig något sådant trist då man är ute och far.
.
Utöver detta börjar packningen arta sig, minsann. Lite smått skall ordnas, så som en uppsättning hänglås, fickkniv och shampoo, men i stort sett så går det snart att börja förflytta packningshögen till utrymmet som ryggsäcken erbjuder.
.
Passet pryds nu av ett indiskt visum i flertalet bedårande färgtoner, mycket dekorativt och framförallt - det är så sjukt häftigt.
.
Idag skall det ordnas med ytterligare lite vaccininformation och därefter blir det apoteksbesök för att bränna stålar på malaria-tabletter. Mums. Men, uppriktigt vill man ju i möjligaste mån undvika att dra på sig något sådant trist då man är ute och far.
.
Utöver detta börjar packningen arta sig, minsann. Lite smått skall ordnas, så som en uppsättning hänglås, fickkniv och shampoo, men i stort sett så går det snart att börja förflytta packningshögen till utrymmet som ryggsäcken erbjuder.
.
Passet pryds nu av ett indiskt visum i flertalet bedårande färgtoner, mycket dekorativt och framförallt - det är så sjukt häftigt.
(Resultat av besöket på vaccinationscentralen. Rutinerat)
2011-09-07
Det är ingen svår matematik
.
Jag skulle kunna tänka mig en fisketur. Men mitt favoritfiskesällskap Mätz, såklart. Synd bara att jag inte har något fiskespö. Och att min kamrat hänger i Linköping, av alla ställen. Nej, det blir nog inget fiske idag. Tyvärr. Får kika på bilderna här ovan istället, och minnas framgången under vår förra fisketur. Good times, liksom.
2011-09-06
2011-09-05
2011-09-04
I seldom end up where I wanted to go, but I almost always end up where I need to be
Jag går mycket. Vandrar långa promenader, gärna i mörker. Med eller utan sällskap. Man tänker så mycket klarare då.
.
Allt reder ut sig på ett nytt vis. Man ser så klart, får perspektiv på sin omvärld med gnistrande stjärnor till tak. Med lugna strömmar av luft som får hårslingorna att lockas, vilt och fritt virvlande i vinden. När jag behöver tänka, då går jag.
.
Ibland undrar man, om man avviker, som går i sin egen värld. Som kräver så mycket ensamtid. Som fyller rad efter rad i sin blogg och klottrar sidorna i dagboken fulla med tankar och idéer. Som behöver tömma ett i överflöd fyllt hjärnkontor, spilla sina funderingar över något annat typ av fenomen. Som ständigt låter tankarna spinna.
.
"He was a dreamer, a thinker, a speculative philosopher... or, as his wife would have it, an idiot"
.
Därför styr jag stegen mot världen utanför ibland. Och låter mina ord sväva fritt bland molnen. De guidar inte, dömer inte, de bara är. Kanske lyssnar de inte ens, men om så är fallet, är det ingenting man behöver låtsas om. Inte alls.
.
För egentligen, behöver man nog ingenting. Man går för att man vill gå, tänker för att man kan. En dag kan man kanske inte, varken gå eller fundera. Och då vore det för djävligt att inte ha tagit tillfället i akt då det väl gavs.
.
"Not all who wander are lost"
.
2011-09-03
Minus 17 dagar
Det börjar allt likna något här. Sjutton dagar, sen så. Då får vi la se hur mycket av det här som kommer till nytta. Förhoppningsvis det mesta. Minus medicinförrådet då. Det får helst förbli orört.
2011-09-02
Minus 19 dagar
.
Jag har köpt skor för resan. De avviker en del från övriga skor jag köpt de senaste åren. Ingen klack, ingen trevlig, stilren kulör, och framförallt - de är bra för foten. Tja, modesjälen är såld (eller avliden till följd av köpet) men tårna och trampdynorna lär väl vara välmående tack vare detta.
Men lite ont gör det. I själen mest, inte i fötterna. Måtte nu de här dojorna hålla resten av denna kvinna i trim, annars... Ja, annars bara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)