Indonesien

Vi har tagit oss till Indonesien! Den 10e anlande vi hit, lagom till jordskalv och tsunamivarningar. Men vi mar bra och lever och frodas som vi ska. Ar for tillfallet i Jakarta men planerar att resa vidare idag. Allt for nu! 

Lite vardag

Foljande konversation tog plats pa okand ort, nagonstans i sydostasien. Nattetid (da alla de basta konversationerna vanligtvis sker). 
.
C: Sammy?
S: Ja? 
C: Vad ar egentligen svaret? 
S: Svaret pa vad?
C: Pa fragan. 
S: Vilken fraga? 
C: Ja men du vet, fragan om livet, universum och allting?  
S: ... Glass. 
C: Glass? 
S: Ja, glass. 
C : Sa.. om man inte gillar glass...? 
S: Da lever man inte. 

Framtid?

Skolangest. Nar kande man det senast? 

Gymnasiet kanske, nar nagot tuffta prov vantade, ett sant dar fan-varfor-borjade-jag-plugga-forst-kla-01-inatt-prov. 

Eller kanske aven en tid efter det, for det tog ett tag for den dar jag-borde-plugga-stenen i magen att forsvinna och massakerares ner till pyssesma bitar som sedan sveptes bort i en lugnande vindpust. 

Eller, sa var det den 15 mars, da ansokningsperioden for universiteten oppnade. Ja, det var bestamt da det borjade igen. 

Hur vet man vad man vill gora? Kan man ens bestamma det nu? Jag vet fortfarande inte om jag valde ratt linje pa gymnasiet, vilket nu pa senare ar kanns som smapotatis, men anda - hur sjutton skall man da valja hur ens framtid ser ut? 

Jag vet att jag fokuserar for mycket pa vad jag i slutet skall arbeta som, det finns alltid mojligheter att styra om och dylikt. 

Jag vet att jag tanker alldeles for mycket pa det har. 

Jag vet att Sams och mina manga hundra analyser av oss sjalva och av varandra (vem ar jag egentligen? Vad passar du som - egentligen?) inte kommer leda mig till nagra svar. 

Jag vet att ingen annan kan bestamma. 

Men fy sjutton vilken angest det ger. 

3 miljoner olika utbildningar - drosar av dem, i mangder, de myllrar fram sa fort jag skriver en ynka bokstav i sokrutan pa antagning.se 

Men det ar ju min framtid. Den ska man ju fint och duktigt intressera sig av och for. Den ska man ju ha i atanke idag, sa man lar sig nagot nytt till imorgon.

Trams. Trams fran min sida och trams dumma varlden som propsar pa att man ska veta vad man vill och passar som fran den dagen man drar sitt forsta andetag. 

Jag tror att jag fortsatter vara bekymmerslost liten nagra ar till. Kanske alltid. Later det som en vettig ide? Kanske man skulle borja backa tiden istallet, tillbaka till tiden har nedan. Nar jag var tjock och glad och sussade nar och hur jag ville. Nar man kunde skrida runt i rosa manchesterbrallor och bara upp dem med klass (tror dessvarre inte att sa ar fallet idag). Nar besluten som fattades var huruvida middagen som bjods skulle i gapet eller pa golvet. Inget tyngre an sa. Inga universitetsansokningar hangde over en som tunga, svarta lakan. Sa... En tidsmaskin, nagon?

 

Busshjalten

Hej och valkommen till hajk! Idag skall vi skriva blogginlagg. 

Nu ar det sa att vi har tagit oss till ingen mindre plats an Kambodia. Nytt land, nya sprak, nya utmaningar, ny valuta. Eller, lite halvny. For har anvander dem sig bara av - amerikanska dollar. Vad sjutton det nu skall vara bra for. Eller, vad det ska vara bra for kan man ju forsta till viss del, men lite trist kanns det allt. Hogst icke-spannande. Nog gnallt. 

For att forst avsluta Vietnam, dar vi senast befann oss da jag tog mod till mig, erovrade ett internetcafe och forfattade ett inlagg for detta, mitt alldeles egna, utrymme i cyberspace. 

Alltsa. Dagarna i Saigon spenderades med det sedvanliga runttraskande i staden och sedan en endagstur till Cu Chi tunnlarna och darefter en tvadagarsutflykt till Mekong Delta. Saigon.. Jag gillar Saigon Valdigt mycket. En av de stader som fick mig att tanka att jo, minsann, har skulle jag kunna tanka mig att sla ner mina bopalar och stanna ett tag. En akta asiatisk storstad med myller av trafik och manniskor men samtidigt inte pa nagot vis jallos och massproducerad for det. Saigon kandes levande, helt enkelt. 

Vi hann bli intervjuade av skolelever vid tva tillfallen, besoka en katolsk kyrka och ga pa bio en gang. Vi gick aven till ett krigsmuseum som knackte en totalt. De senaste tio aren tror jag att jag kan rakna pa mina 10 fingrar de ganger jag gratit, men det var bannemig nara att bli den 11e da jag traskade runt pa museumets andra vaning. Ocensurerat och brutalt och helt enkelt fruktansvart. Jag forstar inte hur manniskor kan vilja varandra sa illa. Det skall dock inte stickas under stol med att mycket av informationen var ganska sa riktad, men det ar nog ratt ofrankomligt. Men mycket av det handlade om hur de som lever och fods idag, nastan 40 ar efter konflikten, fortfarande far sa illa av de spar Vietnamkriget lamnade. 

Iallafall. Nagot mer ljust, kan vi ju hoppa over till nu. Eller, nastan iaf. Det har blivit mycket krigshistoria har i Vietnam, men sa ar det ocksa nagot som format liven som levs har i en sadan grad att ja, som sagt, det ar svart att komma ifran. Cu Chi tunnlarna var val kanske inte riktigt sa haftigt som jag tankt mig. Sjalva tunnlarna var haftiga, men vi hade en ratt trist guide och organiserandet av turen var allt annat an toppen. Men det ar haftigt att ha varit dar. Sam, den modiga rackaren (liksom nastan hela var turgrupp...) gick ner och provade att ga i tunnlarna med. jag vande i oppningen - tror jag gick 30 cm in och sen rakt tillbaka ut i friheten igen. De smala gangarna triggade klaustrofobin till det yttersta och jag bestamde mig for att jag inte vill trilla av pinn 40 ar for sent i de dar tunnlarna. Nej nej. 

Sa tog vi tva dagar till Mekong Delta da med. Mekongfloden delar upp sig i nio stycken forgreningar soderut i Vietnam, och ditat bar det alltsa. Dar bjods det pa flytande marknad och andra smautflkter. Folkdans och folkmusik som bevisade att man inte alls maste traffa en enda ton ratt eller halla takten ens en minut for att fa arbete som sangare eller gitarrist eller dylikt har. Nope. Yla pa bara. Dock ingen dricksgaranti for dessa typer av framtradande... 

Ett besok till lakaren hanns med ocksa, for att checka det dar orat som pa detta frustrerande vis envisas med att aldrig krya pa sig helt. Forsakrmingsbolaget ordnade en lakarmottagning och skickade dit mina journaler och grejer och vi tog varldens promenad genom ett svettigt Saigon och nadde slutligen sjukhuset. Forst fanns det ingen doktor, nej, jag fick minsann ga till ett annat sjukhus. Ilsknade till en aning ocgh trugade pa dem mitt pass, forsakringsinfo och upprepade om och om igen att dem faktiskt redan hade mottagit alla papper Och en betalningsgaranti fran forsakringen. Jaha da sa plotsligt fanns det en doktor - efter kl 17. Klockan var da 11.30. Super. Men vi lyckades fordriva dagen iallafall, och kom sedan tillbaka . Fick slutligen traffa doktorn - som knappt kunde engelska och inte ens hade skummat genom vad det gallde. Sa jag fick forsoka forklarar, sa denne knappt engelskatalande vietnamesiske doktor skulle begripa avd som hant. Han fotade iaf och grejade i oronen och konstaterade sen att - jag har hal pa trumhinnan. Missmodigt stirrade jag pa denne figur - matte han val atminstone ha begripit Sa pass mycket som att halet varit dar ett bra tag nu, att det faktiskt var vetskapen om det dar halet som fatt mig att vandra hela vagen dit? En ny infektion hade ocksa bitit sig fast, sa nu knapras det piller igen. Ratt trott tjej.

Dagen darpa tog vi en buss till kambodia, slogs lite vid gransen (organisation eller koande eller uttrycket "man far inte trangas" har uppenbarligen inte f\natt hit) och fick efter mycket ineffektivitet vara visum och stamplar. Vi anlade till Pnom Penh vid 16snaret och bestamde oss for att vara riktigt hardcore och kora pa en nattbuss till Siem Reap dar vi tankte borja vart turande runt Kambodia. Vid midnatt pacerades vi alltsa pa en buss och strax efter 6 anlande vi hit, till Siem Reap. Den powernapen som foljde, efter att vi checkat in pa hotellet vid 8.30m, var nagot av det vackraste jag upplevt. 

Vi kampade oss ur vara sangar vid 13snaret och tog oss till centrum, kakade lunch och borjade upptacka, inhandlade en ny bok. Ja, sa spannande sa. Firade sen genom att ga totalt vilse nar vi forsokte hitta tillbaka till vart hotell. Helsnett, faktiskt. Sa det fick bli en av vara ovanliga taxifarder tillbaka. Men vi fick iaf se lite mer av staden. Alltid nagot! 

Nu ska jag ga upp pa rummet och kasta strumpor pa Sam, alternativt dega lite med en bok eller se om nagon marklihg, inhemsk popmusikkanal finns att finna pa burken. Adios amigos