Hej pa dig Laos

Tjohej! 


Hej och valkommen till Laos. Nej, sa stod det inte vid gransen. Framforallt inte eftersom vi hade stannat over var visumtid i Thailand (med 6 timmar...) och fick spendera en timmer eller tva vantandes pa ett kontor for att sen fa projsa vara overstay-boter. Naja, sant kan det ga. 


Efter detta klydd och en sannerligen butter blick av den Thailandske granskontrollanten (da vi horde fel nar han kallade "samantha!" och jag istallet traskade fram, fotades och betalade hennes boter, for att sen upptacka misstaget och fa saga "ehm sorry sir... this is not my passport" vilket ledde till att processen fick borja om fran borjan. Ack ja. Dar far ni lara er barn, vikten av att ARTIKULERA ordentligt) kom vi pa forst en buss och sean en annan och slutligen slapptes vi av i Laos huvudstad, Vientiane. 


Jag skall inte ljuga - jag vet nastan ingenting om Laos. Knappt nagot alls. Detta gor det desto emr spannande att aka hit, men innebar ocksa svarigheter att veta vad man skall forvana sig. 


Men jag kan intyga att Laos inte gjort mig ett dugg besviken hittils. Vientiane ar en skon stad, en storstad som saknar storstadskanslan sa manga andra asiatiska storstader vacker av stress och evigt brummande och fororenande trafik, den kanns... lugn. 


Vi bor precis vid Mekongfloden i centrum. Forsta kallen har tog vi en trevlgi promenad langs floden och sog in den lugna atmosfaren. Manslappnar liksom av har, vilket kanns precis ratt just nu. 


Vi har lagt vara dagar har pa lite sightseeing bland annat. Idag tog vi en lokalbuss till en park cirka 2,5 mil utanfor staden. Den lilla parken, som passande nog gar under benamningen The Buddha Park, var valfylld med massiva Buddhastatyer och avbilder av ett gang hinduiska gudar sa som Shiva och dyl. Det var lugnt och fint, och jag hade mer an garna slagit mig ner med mitt ritblock pa en skuggig plats och spenderat hela dagen dar. 


Vi hyrde hederliga gamla cyklar en dag och cruisade runt bland kloster, stupor och ett superhaftigt stalle som drivs av en valgorenhetsorganisation med namnet COPE. COPE stottar de delar av befolkningen som ar i behov av proteser, da de forlorat armar eller ben eller i vissa fall bade och. LAos ar namligen fyllt till bredden med bomber som USA slappte over landet under vietnamkriger. Loas skulle vara neutralt, men det stoppade inte Amerikanarna. Cirka 30 procent av bomberna exploderade aldrig utan ligger kvar, nergravda i jorden efter sa manga ar. Da cirka 80 procent av invanarna i Laos ar jordbrukare, hander det skrammande ofta att de aterfinns och exploderar da nagon sticker en spade i marken. Det ar dessutom ett fattigt land, det finns inga  pengar till vard eller behandling eller proteser, vilket de alla ar i behov av for att kunna fortsatta bruka sin mark. Sa det ar verkligen till ett gott syftesom Cope jobbar. Galet inspirerande,som kanske marks av den langa utlaggningen ovan! 


Imorgon bar det av mot Luang Prabang, cirka 10 timmar norrut. Spannande! 


Bjuder pa lite bilder fran soliga Thailand, i brist pa annat :) 

Sen ar man inte samre an att man har om iallafall ett litet mattav sjalvdistans, sa far la bjuda pa denna lite tragikomiska bild med. 

Pa tal om det sa borjardet bli battre. So don't worry.. dudududu, be happy! 

Aterupplivande

Nu vacker vi liv i den har gamla bloggen, tycker jag! 


Efter lite om och men och mycket samtal med forsakringsbolag och dylikt fick vi slutligen traska fran sjukhuset. Det var sannerligen en gudomlig kansla att antligen fa traska ivag, ut i natten pa mina egna ben. Ja just det. Varje gang jag skulle ivag fran mitt rum for att traffa min lakare, vars kontor kunde lokaliseras en sa massiv stracka som sakert 100 meter fran mitt rum, kom en manlig skoterska med en rull stol i hogsta hugg. Inte skulle sjuklingen ga inte. Nej nej tack snalla snalla please jag kan ga, jag gar inte med orat anda, tog mig ingenstans. Som svar fick jag bara en "no no miss" och jag fick lydigt och tjurigt krypa upp i den dar stolen for att rullas de dar 100 meterna, men en djavulskt flinande Samantha skuttandes vid min sida. 


Hursomhelst, en dag fick vi pa Koh Samui, sedan blev det buss mot Bangkok dar vi just i detta nu sitter. Bangkok kanns markligt lugnt. Minnen fran mitt forra besok var av galen trafik och manniskor overallt, men efter en kickstart som bjod pa Indiens storsta stader har gjort en annan markligt van vid trafikbrus och galenheter. Allt har kanns ganska sansat nu. 


Vi kommer inte lagga mycket mer tid har just nu, utan tar oss i eftermiddag med nattbuss mot Laos. I uppriktighetens namn kanner jag inte till sa mycet om Laos, inte mer an vad var guidebok (aven kallad "Bibeln") fortaljer eller som kunnat gogolas fram har pa intranatet. 


Men det gor det desto mer spannande! 

Super-Sam

Sahar ser min hjalte ut. Ja, kanske hon inte arbetar med denna stilrena look alltid (tyvarr, maste medges) men med fluffhar a la Cruella DeVille eller ej sa ar hon min hjalte. Super-sam. 


For den har kamraten kan man lita pa i alla vader. I allt fran vaderlekar da man lyckas med konstycket att bli inlagd pa sjukhus i tropiska lander, till langa indiska tagresor tillsynes utan slut, till nar man an behover nagon att luta sig mot eller bara fa irritera sonder tills hon nastan exploderar hemma i ett regningt Malmo. Och sadana vaxer da inte pa trad. 


Aven om jag forsoker bossa runt henne med min stora visdom jag uppnatt, tack vare de 14 manaderna som skiljer oss i alder, ar det mest hon som tar hand om mig nar jag lyckas attrahera en massa trubbel. Lite som en extramamma. Och varldens basta van.  


Japp, en himla fin kamrat. Och det ska hon ha all heder for i varlden. 


Men skvallra nu inte till henne om att jag sitter har och talar sa fint om min kortvuxna lilla frande... Vill ju inte riskera att hon gar och blir mallig, eller sa... Schhh. 

Arade, kara blogg!

Du ar mig inte langre sa kar. Uppenbarligen, med tanke pa hur dalig inlaggsstatistiken blivit pa senare dar. Men sa ar det. 


Ni som annu hanger kvar vid denna lilla sajt, ar mig desto narmare hjartat. 


Jag orkar inte sammanfatta allt som varit, historier far vanta till senare, sa vi tar ett jattekliv till just precis nu. 


Just precis nu ar ratt... botten. Uppriktigt talat. Vi ar pa den Thailandska on Koh Samui. Kanske ar den fin, kanske ar den charmig, jag vet inte, for jag har lyckats med konststycket att bli inlagd pa sjukhus har. Och de enda metrarna som tagits utanfor sjukhusportarna var till och fran ambulansen som forde mig fran hamnen hit. Men vandas icke, inget ar brutet och hjarnan ar inte mer luddig eller talet mer osammanhangande an vanligt. 


Ser ni, vi var pa en trevlig liten o, Koh Tao, nagra timmars batfard bort. En o som ar vida kand for de fantastiska mojligheterna att ta ett bra och prisvart dykcertifikat pa. Sa vi skrev in oss pa en kurs och borjade lara oss allt om tuber, tryck och annat nodvandigt. Vi gjorde vart forsta djupa dyk - till 12 meter, och den dar harliga kanslan av att man ar med om nagot riktigt javla haftigt grep tag om mig. 


Hux flux, sa var denna dock som bortblast. Vi steg till ytan igen, glada i hagen, sag fram emot dagen darpa da de avslutande tva dyken skulle goras. teoriprovet, alles, var avklarat. 


Men sa blev det inte. Mitt vansterora sa helt enkelt nej och detta gjordes genom att orsaka en smarta som fick mig att svalja allt vad stolthet och sjalvstandighet heter och bryta ihop likt ett litet barn. Efter nastan tre dygn i sangen och tva doktorsbesok senare, da tararna flodat och jag valt att tanka att pengar ar varldsligt ignorera den bittra telefonrakning som kommer tilla in sasmaningom, och ringa hem dagligen for att fa en smula trygghet av min mammas stamma, och min fina, tappra van Sam vakandes vid min sida togs beslutet att jag skulle skickas ivag till Koh Samui genast for att laggas in. 


Och har ligger jag nu, och ser pa thailandsk dag-tv, tillfalligt nastintill dov pa vansterorat och med diverse smartattacker som kommer och gar i vagor. Personligen kan jag tycka att varden hemma ar forvirrande, men maste medge att dem ar rena barnleken att begripa jamfort med det har.  Det underlattar onekligen nar man kan kommunicera pa samma sprak.


Men livet kunde utan tvekan varit varre. Det blir sakert bra tillslut och smartan ar langt fran lika intensiv som dag 1 till 3. Men ar uppriktigt less pa att knapra piller och fa blodtrycket kollat och pa dropp och den standigt narvarande nalen i min hogra hand vid detta laget. Men som sagt. Forhoppningsvis skrivs jag ut, om inte imorgon, sa dagen darpa. 


Jag hor val av mig igen, skulle jag tro, nar jag ater ar en fri kvinna och min lojale van och jag kan ge oss ivag pa nya aventyr. Men sadant ar laget, ifall ni undrar. 


Efter regn kommer solsken, heter det ju, sa jag kryper fram fran mina vita lakan och kikar ut ibland, forhoppningsvis klarnar det inom kort. Nasta gang jag skriver lyser nog solen febrilt, och vi far borja grava efter solskyddsfaktorn igen. 


Ja, sa far det bli.