En onskan om en mycket gemytlig jul

Hej nara, kara, och ovriga! 
.
Utbrottet i tidigare inlagg har lagt sig, och ja, har sitter jag och trivs, i akta Ernst Kirchsteiger-anda. Vi ar kvar i Jaipur och bor pa ett mysigt hostel en bit utanfor stan, i sallskap av ett gang nyfunna kamrater fran Australien och Holland. Tva av dem har dock rest vidare nu pa morgonen, men troligtvis blir det till att motas upp imorgon da vi ska till samma plats. 
.
Lite julstamning har krupit sig pa i bollywoodmusik-yran. En tapper liten julgran har inforskaffats av den sota indiska dam som ansvarar for stallet. Sammy och jag fick ga loss och kla den med glitter och billiga julgranskulor, medan damen i fraga lyriskt sag pa med blicken hos en stolt moder som ser sina barn ta sina forsta vingliga steg. Mys! 
.
Idag blir det nog lite bio och grejer, och sedan blir det julfest ikvall, dar skinkan bytts mot chicken tandoori och istallet for ges "tand ett ljus" skralar musik fran de senaste bollywood filmslappen ur de slitna hogtalarna. Det kanns mer an bra. 
.
Onskar er alla en superfin dag och kvall, och hoppas att vadret bjuder pa den dar dromlika, vita julen. Kramar! 

Inte direkt en dans pa rosor

Ibland kanner jag att folk far fel bild av den har resan. Inte dem (ni) som sitter hemma, utan dem vi moter. Indier som tror att vi glider runt hela varlden pa en rakmacka, och rakmackan ar egenligen pappas planbok. Att varken far mor eller annan lagt ett ore for denna resan, utan att det faktiskt ar mitt eget sparande som tagit mig hit, ar inte begripligt i deras oron. For sa fungerar det inte i deras kultur.
.
Men kanske ar jag inte helt olik dem alla ganger, for just nu kanner jag mig trott och sliten, och i uppriktighetens namn oforstaende for deras kultur. Eller, rattare sagt, deras attityd. Och det ar ett jakla generaliserande, och ja, det gor denna ordspya av gnall fullstandigt felaktgt, men faktum ar att majoriteten av dem vi moter har samma framtoning, och jag tror att jag behover en paus fran det. Jag ar inte bra nog, duktig nog, for att bara kunna hantera det. Inte hela, hela tiden. 
.
Indien ar ett fantastiskt land. De har historia, farger och kultur som lever och existerar pa ett vis jag aldrig tidigare upplevt. Ett slags organiserat kaos, som fungerar trots att dem sjalva inte verkar forsta hur. Maten ska vi knappt ens namna, alla smaker och kreativa tillaganden far en aldrig att sluta forundras. Det ar verkligen helt fantastiskt. 
.
Men. 
.
Jag ar trott pa att kanna mig som en hel freakshow i mig sjalv. Var vi an ror oss, trots att vi klar oss propert, talar vanligt och forsoker vara respektfulla till doden, stirrar folk, glor med uppsparrade ogon och kakar som nastan slar i den smutsiga, slitna asfalten vid deras fotter. Foton, foton, foton, hela tiden foton. Med oss, av oss. De ror vid mig, tar pa mig, drar i mitt har och klammer, utan tillstand pa mina armar och axlar. Forsoker smygfota, vilket de vanligtvis helt saknar talang for. Jag har inget emot deras nyfikenhet, deras fragor, men jag ar less pa att kanna mig som en alien, nagot markligt, potentiellt forgiftat. Trott pa att flockar med skolflckor eller drosar med tonarspojkar tror att vi ar precis som vasterlanningarna de ser pa tv, som de anser vara losslappta och opassande, och skrattar och skrikerkommentarer pa sprucken engelska. Hur kan man dra en sadan slutsats av att se nagons hudfarg? Bara for att mina ogon inte ser ut som deras, kommer jag inte att forpesta deras land. Jag har ju rest hit for att se, lara mig mer och forsta, men det blir sa tungt ibland, nar man mots av sa oerhort mycket oforstaelse. 
.
Jag ar less pa att priserna tredubblas for att jag ser annorlunda ut, trott pa att alltid skuffas langst bak i varenda ko trots mina ganska sa valvassade armbagar, for att mitt har gar i andra toner. Trott pa att ingen bryr sig om ens valmaende i en langre utstrackning an att dem ska kunna vinna nagot sjalv pa det i slutanden. 
.
Generalseringar. Som jag hatar dem egenligen. Och anda sitter jag har och gar loss som aldrig forr. Manga vi moter ar rara, snalla, vill veta mer och stilla sin brinnande nyfikenhet. Och till dem kanner jag endast lojalitet och hangivelse. Men dessa far tyvarr ofta sta i bakgrunden for dem som tvingar sig langst fram i kon och hacklar oss for vad vi i all simpelhet ar, vilket i sjava verket bara ar ytterligare tva individer pa denna kontinenten. 


Jag ska sluta gnalla nu, ga ut och uppleva Jaipur dit vi tagit oss efter att ha sett vackra, otroliga Taj Mahal i Agra. Foroska minnas promenaderna langs Gagnes i Varanasi dessforinnan, barnen som lyckligt flog med hemgjorda drakar och spelade cricket langs den langa promenadstrackan. Det finns sa sa mycket bra, men jisses, idag tillater jag mig att vara frack nog att ge utloppfor frustrationen som rader over allt det som hamnar i den motsatta kategorin.

Ett farval (och pa aterseende) till kara Nepal och ny harlig dust med Indien

Nu har vi alltsa tratt over gransen till fargernas, kulturens och det totala kaosets land igen. Hej igen, Indien! 

.

Sista tiden i Nepal bjod pa en del kvalitetstid med Kathmandu, som verkligen ar en haftig och imponerande stad, med en dos galenskap da med, naturligtvis. Det ar mer eller mindre obligatoriskt i denna delen av varlden, verkar det som. Och det har sin charm, aven om det vid manga tillfallen ger huvudbry. 

.

Utover skuttande fran broar och dylikt hann vi med ett besok i medeltidsstaden Bakthapur, som formligen kryllade av kultur och historia. Helt och fullt vilse i smagranderna kom vi, men sa far man se valdigt mycket da ocksa. Sammy hann aven trampa i hundskit nar hon gick med snoken i guideboken, och utropet "Cajsa neeeeeeeeeeeej! Jag trampade i skit" gav mig ett valdigt gott skratt och den lilla damens bistra uppsyn forde mig nastintill till tarar. Men som det sags, skrattar bast som skrattar sist. Bara nagra minuter fick jag namligen fagelskit pa hela mig, kandes det som. Okej, overdramatisering, men precis vid hogerogat bestamde sig nagon forbannad pippi for att hamnas pa mig for Sams rakning. Jag fattade forst inte vad som hande, fattade sen och borjade tjoande och skrikande halvtom skrattande skutta runt tills en liten dam kom rusande och gav mig en flaska vatten sa jag kunde tvatta mitt stackars nerskitna ansikte. Bah. Och inte ens lotteriet vann jag... Sjutton. 

Vi hann aven med en del kvalitetstid med vara bandkillar pa var favoritkrog, vilket aldrig ar fel det heller. Men, sa slutligen kom dagen da vi fick ta farval av kara Kathmandu. Men som sagt, pa aterseende, for det ar verkligen en std jag vill uppleva igen. En busstur senare skulle vi anlanda till Lumbini, som skulle bli vart sista stopp i Nepal. Dock akte vi fel och kom till Sinauli, gransstaden till Indien. Himla skrapigt. Men annu en turist hade forvirrat sig och en gemensam taxitur senare var vi i Lumbini. 

.

Varfor Lumbini undrar ni kanske? Ja du, inte mycket fanns det dar, staden var ungefar ett vagskal. Lite westernkansl nastan, med boskap som irrade runt och grusvagar. Men sa brukar det nog inte springa runt sa mycket nepaleser i gamla western-stader. Inte i dem filmerna jag sett iaf. Och om dem nu gor det brukar dem nog inte nynna pa lady gaga-latar, vilket ar orovackande vanligt forekommande har... 

.

Hursom, Lumbini ar orten dar Siddharta, som senare nadde upplysning och blev Buddha, foddes. Vi har faktiskt statt precis pa den plats dar Siddhartas mor, Maya Devi, fodde denne lille pojke. Ganska haftigt. Omradet ar i ovrigt fyllt till bredden av tempel och buddhistiska kloster som olika buddhistiska samfund fran varldens alla horn byggt upp runt en slags gigantisk damm. Gratis intrade i samtliga, sa vi spenderade mer eller mindre en hel dag med att traska omkring och se pa dessa byggen. Allt fran oerhort imponerande till ja, lite mer slitna, sa att saga. Tyska buddhister hade smallt om ett riktigt tjusigt stalle, nastintill perfektion, men sa hade dem bannemig envisats med att slanga ut lite plastradjur och noshorningar i den otroligt stiliga tradgarden, och maste erkanna att stilkanslan strok med lite dar. 

.

Nu har vi alltsa tagit oss over gransen, som sagt, efter lite vanligt klydd med transportmedel av alla dess slag. Men det hor ju till! Nu ar man sa hardad att de knappt ens sliter pa en langre. Och humoret ar betydligt lattare att halla i skick efter nagot nederlag sasom en forsenad buss eller ett forsenat tag. Vad ska man gora, liksom, bara att gilla laget helt enkelt och gora det basta av saken. Dessutom skaller jag lite mer pa folk som forsoker lura oss, taxichaffisar som forsoker bryta overrenskommelser och dylikt, ett ytterst effektivt satt att avreagera sig pa utan att nagon oskyldig stackare far lida! 

.

Vi ar nu i staden Varanasi, som verkligen ar prio ett-stallet att dra sitt sista andetag pa for hinduer. Om inte annat skall man kremeras har, och darefter skall askan spridas i den heliga floden Gagnes som lugnt och stilla flyter fram langs staden. Vi promenerade utmed floden efter ankomsten igar och sag pa dess heliga (och ack sa fororenade) vatten, dar allt fran indier i alla aldrar till vattenbuffalos simmade runt och tvattade sig. Ett markligt, valdigt patagligt, lugn radde dar vid flodbanken. Nagot man inte alltfor ofta upplever i detta annars sa haktisk land. Maktigt. Nu slass vi, parallellt med denna uppdatering (varfor blir det alltid sa mycket text?! Kan verkligen inte konsten att fatta mig kort), med ett forsok att boka tagbiljetter till Agra, dar det statliga Taj Mahal vantar. 

.

Sa ja, vi far se var julafton blir nagonstans. Hittils har inte sa mycket julefrid infunnit sig, men Sammy gick iallafall loss och ritade en liten luciakrona pa ett papper som sedan klipptes ut, sa morgonen den trettonde hordes minsann ett tappet "sankta lucia" fran rum 203 pa vart hostel i Lumbini. Alltid en borjan! 

.

Adjoss! (och tack for fisken)

Fly like a bird

En sista tur blev det till vart kara Last Resort, och nar dagen var forbi kunde jag antligen bocka av punkten Hoppy Bungyjump (<- lank) pa min langa bucket-list. Provade dessutom deras (lank ->) Canyon Swing - varldens hogsta. Ungefar pa foljande satt skedde detta: de spanner pa dig en sele, faster denna i ett gigantiskt gummiband, du kliver fram till avsatsen som i detta fallet var pa en hangbro, ser ner i djupet dar det ca 160 m ner driver fram en skummande fors fylld med med iskallt vatten, och sen hoppar du, faller, faller, faller 100 meter ratt ner i tomma intet och later adrenalinet floda genom varenda oliten del av din kropp. Jag skrek, som om jag blivit helt javla tokig, for jag blev tokig och foralskad i den galna, underbara upplevelse. Bungy jumpet var ocksa allt det jag dromt om sen barnsben. Avsatsen, blicken i fjarran, "fly like a bird" sager killen som kontrollcheckar sakerhetsselen och ler, jag storflinar tillbaka, kanner den dar alskade kanslan nar adrenalinet borjar susa, rusa och nastintill explodera, skrattar och dyker ut i luften. Huvudstupa fall nerat och nerat annu mer, ser floden narma sig, vralar av ren skar lycka som sprudlar i kroppen och dras med ett ryck uppat igen, studsar lite och skrattar. Underbart ar bara fornamnet. 
.
Ska minsann inte glomma att ge den dar Sammy en himla massa cred med, da hon efter langt om lange tvekande tog sig i kragen och provade canyon swing hon med. Inte illa, inte illa alls! Mycket stolt over min lilla kamrat. Minns fortfarande nar vi i borjan av var vanskap var pa Aq-va-kul och Sam var for radd for att aka (den minimala) vattenrutschbanan. Den forandringen ni! Sa all heder at henne. 
.
Och ja, forlat mamma, for att jag utsatter dig for detta. Och ja, annu mer forlat till dig pappa, for du suckar sakerligen annu djupare an mor min nar du laser detta. Men, se det positivt: Jag lever fortfarande, glad och hel! Och dessutom kommer en fin liten dvd hem till er om 20 dagar av nar jag hoppar bungy - det blir val fint? :) 
.
Kramar!  

Ps...

Kom jag ihag att namna att vi provat paragliding? Och det var fiiiint! En lite marklig kansla att svava runt 2000 meter upp i luften med en ungrare (som da var min paraglidinginstruktor Han hangde inte bara dar rent allmant, alltsa). Men det var himla fint. Berg runt om, och med en stor tjusig (och naturligtvis ytterst fororenad, men det syns iaf inte pa hall) sjo och resten av orten Pokhara under sig. Ett gang gigantiska hokar susade lattjefullt omkring runt oss ocksa, dar vi hangde, och fordrev tiden med att titta pa utsikten och snacka skidakning. Rekommenderas! Klart slut! 

Annapurna Basecamp

Tjena! 

.

Da var man tillbaka. Annu vid liv, vill jag lova, och med lungorna fyllda till bredden av ren luft. Fick dra in ordentligt med denna vara, da det inte direkt kryllar av den dit kosan styrs harnast. Men sa vore det kanske pa sin plats att beratta om de dar aventyren i bergsslagen. Sa har kommer det! 

.

Sam och jag tog alltsa vart pick och pack och lamnade vart kara Kathmandu, en plats som garanterat skall besokas igen av mitt framtida jag. Vi motte upp med var guide och en liten annan glad nepales som skulle agera porter under vandringen. Sa bar det av pa en bussfard till orten Pokhara, cirka 7 timmar bort. 7 timmar med ett motordrivet fordon ar dock inte alls samma sak har som hemma, nej nej. Kor du sju timmar norrut med fagra Malmo som avreseort och ar en nagorlunda forare kommer du atminstone en bit ovanfor Stockholm. Har kommer du den oerhorda strackan 20 mil. Sa gar man och gnaller om de standiga hoplappandet av Bergsgatan pa hemmaplan som alltid leder till forseningar. Lite bortskamd ar man allt. Hursom! Busstiren gick finemang, vi kom fram och spenderade en natt i Pokhara med att packa om. Allt. Det som behovdes trycktes ner i en gemensam vaska och resten lastades av i hotellets forvaringslokal. 

.

Morgon darpa vaknade vi med lite fjarilar i magen. Fjarilarna fick snart sallskap av var frukost men surrade vidare anda. Sedan  skuttade vi in i en liten, liten taxi med var porter och guide och denna tog oss till Nayapur, en liten ort fran vilka vara aventyr tog sin borjan. 

.

Att ens ge sig pa att beskriva en 11dagarstur i bergen i Nepal ar som att forsoka beskriva hela universum pa ett a-fyra. Okej, nu tar vi i lite, men jag har alltid haft en kansla for det har med dramatik. Vi bodde i sma, enkla geusthouses i pyttesma bergsbyar. I vissa av byarna bjods det pa endast tva byggen, i andra lite fler. Stallena bestod av en gemensam matsal, med ypperlig tur en varmdusch och sa fick man ett litet sovrum, eller som jag sa karleksfullt brukade benamna dessa, en liten fangelsecell. Cellen bestod av tva sangar och om an hade flyt ett bord, och sedan ett fonster, icke att forglomma. Vaggarna till grannrummen var tunna som papper och man horde allt. Sa kan vi ju halla dar med detaljer! Men det var faktiskt himla fint, overlag. Man kommer annu mer till insikt av hur lite man faktiskt behover. Fyra trojor, ett par leggings, ett par slitstarka byxor, dojor, sovsack och en tandborste kommer man langt pa. Och en god bok, for det blir mycket dotid daruppe. 

.

Vandringen var overlag ratt tuff. Valdigt mycket branta sakallade "trappor". Trappor kan vi definiera som nagon slags relativt platta stenblock som ar utslangda lite hursomhelst som pa satt och vis hjalper dig att effektivt ta dig uppat i forskrackt branta backar och berg, Benmusklerna fick sig en rejal omgang, vill jag lova. 

.

Naturen var som alltid otrolig. Runt oss kunde vi ana de andra bergstopparna i snokladd utstyrsel och solen stralade majoriteten av dagarna. Vandringen bjod pa allt fran ovan namnda trappsteg till mer skogslika, gronskande stigar. Var guide var superspeciell, for att vara politiskt korrekt. En ratt lustig liten karl, som sa en himla massa lustiga och markliga saker. Men det har sina fordelar, man kunde alltid skratta at honom om man inte fann nagon anledning att skratta med honom. Var lilla porter var en foredetta armekille pa 23 ar med imponerande benmuskler, ett charmigt leende och skolflicksskratt. Aven han bidrog till manga underhallande stunder.

.

Var medhavda kortlek har sallan kommit till sa mycket nytta som under de elva dagar trekken varade. Jisses, vad vi har spelat. Vi forsokte lara saval guide som porter diverse spel, men av nagon outgrundlig anledning gick endast reglerna till spelet 31 in, sa 31 fick det bli. Mycket kvalitetstid, mycket 31... Sa, sa mycket 31... Maste erkanna att bara tanken pa det spelet gor mig lite trott nu, efter att ha alt det kvall efter kvall. Nej, det far bli rehablitering fran 31 de kommande veckorna, utan tvekan. 

.

Sammanfattningsvis ha vi haft det for javla bra, helt enkelt. Nar man vaknar pa morgonen och har ont i muskler man inte ens visste att man hade, och vet om att 5000 trappsteg rakt uppat vantar och obegripligt nog annu mer traningsvark darefter, sa mar man riktigt, forbannat bra. Det har varit sa oerhort skont att bara vara, bara ga och stracka ut varenda muskel, att fylla lungorna med frisk luft och tanja pa sina granser. Och alla manniskor man moter, fran de mest otroliga britter som trotsar aldern (70+) och spanstigt struttar upp over bergen, till gang med glada, oldrickande tyskar som drar historier och bjuder pa milka-choklad nar man springer pa dem i badklader i en varm bergskalla. Dartill en snall liten fransyska som lite ovantat blev var rumskamrat da guesthousen fyllts upp till bredden, och sedan charmiga schewizare som dyker upp lite varstans. For att namna bara en liten del. 

. 

Vad kan man saga. Det har blir nagot att gora om. 

. 

Och, som vi konstaterade nar musklerna skrek som varst - envishet och ett gott humor, tar en riktigt jakla langt. 
. 
Bilder far komma nasta gang. Internetcafet vill da icke sammarbeta, ni far snoka pa Sams facebook om nyfikenheten tar over. Whapp! 

 .

Update: Bildgrejen gick vagen! Voila! 
.

 

Trendigare an trendigast. 

 

Som sagt - standardposerna!

 

Lite losa hastar stotte man pa lite varstans.

 

Och snygg solbranna ska man da inte tro att man slipper.

 

Hela truppen, marklig guide, sam, jag och Mini, som var porter kom att kallas. 

Efter regn kommer bestamt solsken

Ibland gar nagot snett, men oftast leder det till nagot annat, och det kan bli precis jattebra det med. 
.
Efter totaldepp efter de installda Everestplanerna var det bara att ta sig i kragen och inse att saker och ting inte alltid blir som man planerat. Och det ar det bara att styra om. Vi gick till resebyran Last Resort och bokade tva dagar hos dem, en med river rafting och en med Canyoning, samt en overnattning pa deras resort. Battre beslut kunde sallan fattats av dessa tva blondiner. 
.
Vi kom ivag tidigt den 17e med buss, steg ur denna ca 4 timmar norrut, nara gransen till Tibet. Landskapet i Nepal ar nastintill obeskrivligt. Ord gor det inte rattvisa. Det ar sa otroligt vackert. Floden vi skulle rafta pa forsade fram genom en djup, gron dalgang, mitt ute pa den nepalesiska landsbygden. Vi motte upp med en lite storre grupp och vara guider. Blev uppdelade i lag och fick instruktioner. Sedan var det bara i flotten och ivag som gallde. Och javlar vad ivag det bar! Det iskalla vattnet slog over oss och vi for fram, var guide hojtade order om hur vi skulle paddla och nar vi skulle slanga oss ner i baten for att inte hamna i plurret. Tre timmar med denna aktivitet pa en flod som uppnar svarighetsniva fyra (av fem mojliga) far adrenalinet att pumpa i vilken lycklig sate som helst. Helt, helt underbart, alltihop. 
.
Dessvarre tog dock aventyret slut sasmaningom, och vi kravlade oss ur gummibaten och tog oss upp pa land. Vi fick lunch och slog oss sedan samman med tre andra resenarer, fran England och Brasilien, da vi alla skulle med till sjalva resorten for en overnattning. En av resortens agare, som aven varit med och raftat, tog oss med pa en harlig tur pa en av lokalbussarna. Da det var fullt inuti hamnade vi pa taket. Har slangdes det lite ovantat aven upp en garderob som nagon liten nepales bestamt sig for att fraktra med kollektivtrafik. Och en annan tyckte det var jobbigt nar man kopte en klocka pa Ikea och sedan fick aka buss hem med denna... Naja. Ytterligare lite folk kom och gick och vi hade en trevlig tur, allt som allt. 
.
Resorten var nagot av det mysigaste jag sett. Det fanns en mysig bar med plataer med laga bord och sittkuddar dar man kunde stracka ut efter dagens bravader. En gron vacker tradgard pa otaliga kvadrat bredde ut sig och da man foljde de manga stengangarna hittade man sma talt i vilka vi bodde. Dessa var simpla men det var hogt i tak och ordentliga sangar. Pa kvallen bjods det pa en galet god buffe och vi tog sedan en ol med samma sallskap som pa bussen och ytterligare nagon som varit med pa raftingen. For att komma till resorten hade bussen akt langs med dalgangen som tidgare namndes. Floden forsade intill oss flertalet meter ner pa vanster sida, och till hoger foljde en slags gronskande dalvagg. Val framme korsade vi en hangbro, cirka 160 meter upp i luften, for att na till andra sidan dalgangen (och over floden) och till resorten. 
.
Dagen darpa blev en tidig morgon och efter god frulle drog vi pa oss vatdrakter och grejer och gav oss ivag for canyoning. Detta innebar att man ger sig av ut i naturen och "klattrar" ner for vattenfall. Sceneriet var som vanligt oslagbart. Kanslan av att endast fast i ett rep hissa sig ner for ett vattenfall ar aven detta nagot som far adrenalinet att pumpa och ett brett flin att breda ut sig over ens ansikte. Sju meter hogt, var det forsta vattenfallet. Ratt respektingivande, tyckte vi. Tills vi tog oss ner for det sista pa 45 meter. Galet, och helt javla underbart! 
.
Vi kom tillbaka till Katmandu for en natt efter dessa aventyr. Katmandu ar verkligen en stad man faller for. Vi har drivit omkring pa diverse mysiga barer och pubar, och da vi dessutom har sadan tur att Sams ena kollega bott i Katmandu och darmed knutit en del kontakter som hon fixade ihop oss med, har vi lart kanna medlemmarna i ett av banden. Tursamt nog spelade dessa pa var favoritbar kvallen till ara, sa vi tog oss dit, lyckats genom ett under hitta ett bord (fullsatt ar bara fornamnet) och sag dem spela en sista gang. Grymma killar! Efter deras gig slog dem sig ner vid oss och vi blev sittande nagra timmar till for att sedan vandra hem i natten. Eller ja, de 12 meterna till vart hotell, som praktiskt nog rakade ligga precis mittemot vart favvohak. Ibland blir det bra, minsann!
.
Idag har vi tagit bussen till Pokhara med var guide, imorgon bar det av for 12 dagar i bergen till Annapurna Basecamp. Livet ar... bra. Riktigt, riktigt bra. 

Den totala besvikelsen

Vi kom till flygplatsen. Hade organiserat vara vaskor, packat allt vi skulle, kopt bra praktiska byxor och vantar och fodrad mossa. Och sen blev det inte mer.

.

Vadret har lyser, i Lukla, varifran trekking till Everest Basecamp avgar, daremot, har inga plan kunnat anlanda eller lyfta pa flera dagar. Vadret ser uruselt ut, resterande dagar i veckan. Vi fick inse faktum och boka om var trek. 

.

Man forsoker tranga undan kanslan av nederlag. Forsoker att inte lata besvikelsen ata upp en helt. Forsoker att vanja sig vid tanken att inte kunna stryka punkten "ta sig till Everest Basecamp" pa min bucket list. Men det kanns fan ratt tungt. 

.

Den andra trekkingen gar till Annapurna. Naturen skall vara annu vackrare dar. Det blir 12 dagars vandrande anda, upp over 4000 meters hojd. Vi far var utmaning och upplevelse. 

.

Men, det ar anda inte Everest.

Darjeeling till Nepal

Kara goda blogg! Da var man ater pa banan, for att snarast halka av den igen. 

.

Efter besoket i Kolkata togs ett nattag mot Darjeelings skona hojder. Da ingen allman transport i form av buss eller tag tar sig upp langs de slingriga bergsvagarna, blev det en typ av storre jeep (i vilken det placerades 12-13 pers) som hjalpte oss fortsatta var fard. Utsikten var otrolig nog for att gottgora for det horribla vagunderlaget som fick oss att studsa hogt i bakstatet dar vi satt.

.

Darjeeling faste vi oss vid snabbt som attan. Det kyliga vadret liksom den avslappnade stamningen och attityden hos saval turister som lokalbefolkningen var en harlig och valbehovd kontrast till det stirriga och tokiga Indien vi framst harjat runt i. Det var dags for en paus fran storstadsindien, helt enkelt. Att vandra runt langs de tranga granderna i solskenet och blicka ut over de kringliggande bergstopparna ar bara en san dar sak som gor en varm i magen och lycklig ratt igenom. Vart hotellrum var iskallt och rymligt. Pa kvallarna blev det till att kura ihop sig till en liten papalsad boll under dubbla tacken. Lyxigt nog hade vi aven en tv dar det hittades tva filmkanaler som visade halvdana filmer pa engelska. Att skarminstallningarna var lite snea och att Bruce Willis darav standigt hade en typ av lila hudton gjorde inte sa mycket pa det stora hela, liksom. 

.

Vi akte aven en eftermiddag med ett litet anglok som tuffar runt bland bergstopparna, som i folkmun ar mer kant som The toy train. Med detta akte vi fran Darjeeling till den lilla byn Ghom, och darmed fick vi besoka Indiens hogst belagna tagstation. En morgon steg vi upp omanskligt tidigt och tog en jeep till utsiktsplatsen Tiger Hill och sag pa soluppgangen. Dar stod vi och stampade i kylan tills skadespelet sa sakta borjade. Att se solen ga upp over Himalays bergstoppar ar verkligen... Otroligt. I brist pa battre ord.

.

Efter Darjeeling hade vi fatt lite dille pa att befinna sig i den uppfriskande naturen. Sa vi bestamde oss for att aka till Nepal. Efter Nepal ska vi tillbaka till Indien igen och se omradena runt New Delhi, men ingen bradska liksom. Och Nepal ligger ju faktiskt mittemellan, sa varfor inte passa pa och ta det pa vagen? 

.

Sagt och gjort. Vi packad vara vaskor och hoppade pa en jeep som forde oss till staden Siliguri, fran vilken vi fick fatt pa en taxi som forde oss till gransen mellan Indien och Nepal. Vi ordnade med papper och visum och den 11/11/11 tog vi vara forsta steg pa Nepals mark. En familj bestaende av mor, dotter och far fran Nepal hade akt samma taxi som oss fran Siliguri till gransen och dem hjalpte oss med det som skulle ordnas och sag till att vi inte behovde betala mer an dem. Valdigt hyggligt! Dock lyckades bussbolaget ta sig forbi detta hinder och slangde helt abrupt in oss i en buss en timme tidigare an bokat. Vi tjaffsade med dem lange, for bussen var i betydligt samre skick an det vi betalat for. Men, sa skulle bussen ga och det stod mellan att aka skrapbuss och komma fram eller att sitta fast vid gransen. Vi slog oss ner pa vara platser, bada tva forbannade som aldrig forr. Cirka 10-12 timmar skulle farden ta. 14 timmar efter avgang rullade vi in i Katmandu. Duktigt morbultade av en fullstandig vansinnesfard pa gropiga vagar i ett fruktansvart tempo. Bilens dampning var icke-existerande och Sam pryds nu av blamarken pa sina armar och jag stoltserar med en bula mitt i pannan da vi vid ett tillfalle korde sa snabbt over ett gupp att jag for upp och slog pannan i kanten pa hatthyllan. Mysigt! 

.

Framme i Katmandu forbattrades genast allting avsevart. Det ar en otrolig stad som visserligen har lite kaos i sig, precis som alla asiatiska storstader, men det halls pa en niva som ar charmig. Vi bor i stadsdelen Thamel, som var guidebok beskrev som "ett disney world for backpackers". Sa sant som det ar sagt! 

.

Katmandus trang grander och mer sansade lokalbefolkning har fatt oss bada pa fall. Dar vi bor vimlar det av mysiga pubar och barer med livemusik och forsaljning av billig ol. Vadret ar kyligt men klart. Har finns historia att lara sig av vid varje gathorn. En storstad i min smak, helt enkelt. 

.

Vi lat bada den gamla trogna ramsan "vad gor vi? Nu kor vi!" ringa i vara huvuden, tankte att man lever bara en gang och bokade en nastan tva veckor lang trekkingtour till Mount Everest Basecamp. Med start imorgon. Mellan 5 och 7 timmars vandrande dagligen och vi kommer att na upp till over 5000 meters hojd. 300 meter fran varldens hogsta landpunkt kommer vi sta och blicka ut over varlden. Om jag ar exhalterad? Marks det? Jisses. Far nastan en galen adrenalinkick av att bara tanka pa det! 

.
Sa, hall tummarna for oss - sa hors vi om tva veckor!

Hurry hurry hurry, buy my rice and curry

Hej Sverige!
.
Dagarna forflyter har pa andra sidan jorden. Jag och Samantha har stolt satt ned fotterna pa Kolkatas mark (foredetta Calcutta). Vi landade efter tagforseningar och dylikt in i fredags eftermiddag. Den pafrestande tagresan hade gjort sitt och vi degade sonder kvallen till ara och zappade runt bland lagom IQ-befriade b-filmer pa vara tva filmkanaler med engelskt tal. Fint skall det va!
.
Vi har hunnit med en del turande i denna storstad. Att vastvarlden inte fatt ett sa starkt faste pa denna sidan av curry-landet ar tydligt. Mumbai kandes valdigt annorlunda, for att jamfora med en annan storstad. Attityden ar annorlunda och utbudet likval. Vi fann stora shoppningcenter i Mumbai med allt fran italienska marken i prisklassen dream-on till Vero Moda, har far man leta pa den lokala marknaden (leta som i slass) alternativt besoka ett varuhus med ungefar samma utbud men med fler fasta priser (och lite mindre vald). Har ar det monstrade linneskjortor och sari som galler. Fast for den som onskar finns aven klader fran vastvarlden. Dessvarre verkar samtliga vara importerade fran slutet pa 80-talet och borjan pa 90-talet, sa det faller val inte direkt en annan helt i smaken... Men finns, det gor det. 
.
Vi har besokt Viktoria Memorial, en minst sagt imponerande byggnad med en minst lika tjusig tradgard/park. Det kryper dock lite i kroppen av irritation varje gang ett sadant monument skall besokas, da entreskyltarna alltid deklarerar ett pris pa cirkus 10-20 rupies, och under detta lite tafatt nagot i stil med "Foreigners 200 rupies". Jaha men tack, liksom. Dubbelt sa mycket ar val en sak, men 20 ganger mer? Lite trist. Dock far man borja rakna pa det och inse att okej, 200 rupies ar visserligen ett lite omoraliskt pris i forhallande till vad indierna sjalva projsar, men det anda bara strax under trettio svenska spann. Hursom! Vi har besokt diverse kyrkor med, bland dessa S:t Pauls Cathedral. En milslang promenix tog oss aven runt i de kinesiska kvarteren och dess tranga grander och stokiga forsaljare. Har fick man kanna av storstads-Indien som TV brukar visa det, med allt kaos detta innebar. Dem saljer sa markliga grejer med. Behovliga, men markliga. Jag hade nog aldrig kommit pa tanken att oppna en mindre butik for att enbart salja gummiband, for att namna ett vanligt forekommande exempel. Men, alla ar vi ju olika. 
.
Pa tal om olika. Jag sag mig i spegeln en kvall och konstaterade att nagon typ av forandring borjade bli nodvandig. Hade sett ut pa samma satt pa tok for lange och som det sags - forandring fornojer. Sa det konstaterades att jag var for langharig. Resolut placerade jag (i brist pa battre och mer anpassade verktyg) min fickkniv i naven pa en smatt nervos Samantha. Sedan slog jag mig ner i vart kaklade lilla badrum pa 3 kvadrat i centrala Kolkata och Sam borjade lite forsiktigt kapa mina blonda lockar. Dock vaxte sakerheten ju fler centimeter som foll och hon gick snart loss ordentligt. Min kara, trogna frisor Eva hade gratit blod men ja, nyklippt och tjusig blev man och resultatet blev klart over forvantad. Mycket nojd! 
.
Sam har tyvarr fatt kanna pa lite av det negativa med denna typen av leverne med. Hon har varit risig sedan vi mer eller mindre kom till Nagpur, och det ar ju aldrig nagon hojdare. Jag fattade tag i guideboken och laste om symptomen av de vanligast forekommande sjukdomarna har borta. Efter ett tag insag jag att det nog skulle losa sig okej anda, for troligtvis lider hon bara av lite smatt, sasom tbc, malaria, tyfoid, denguefeber, hepatit E och sen lite HIV. Dock bara lite, for alla symptom stamde inte riktigt. Sakert inget som en dos panodil zapp inte rar pa! 
.
Ikvall ska vi ut och forsoka arbeta med kollektivtrafiken. Vi har bokat biljetter till Darjeeling och om allt gar som det ska (vilket det aldrig riktigt gor i Indien) sa ska vi anlanda till sluttagstationen (ca 2 timmar fran Darjeeling) imorgonbitti vid 8-snaret. Darefter far vi ta oss den sista biten med buss eller taxi. Vi ar bada rorande overens om att det skall bli skont att fa lite distans till storstadens brus och organiserade kaos och fa andas lite frisk luft igen. Forhoppningsvis kan det bli lite vandrande och andra naturupplevelser som lockar mer an beskrivbart (ar det ens ett riktigt ord? Hursom, budskapet gar fram). 
.
Pa aterseende! 

This is India

Idag packade jag och Samantha vara vaskor for att ta taget till Calcutta. Kl 10 skulle det bara av. En del biljettstrul har sysselsatt oss de senaste dagarna, for att inte tala om forsett oss med en orimlig dos standig nervositet over huruvida vi skulle komma ivag eller ej. Men, sa kom bekraftelsen, Calcutta nasta. Trodde vi. 

Sa vi tog som sagt vart pick och pack, sade adjo till Akankshas lagenhet och korde till stationen. A sprang in forst for att checka om taget var forsenat. Tja jo lite, det var forsenat till... kl 16. Jahapp, bara att skratta at det och ta sig hem igen, fa i sig en kopp kaffe och lite frulle. Manniska igen!

Pa vagen tillbaka korde vi forbi en reklamposter som fick en annan att tappa hakan. Fokuset var portrattfoto, som skulle fixas i affaren i fraga. Och hur marknasfor man sig da inte battre an genom foljande: 

If you are beautiful, we'll capture your beauty. 

If you are not, we will make you beautiful. 

Men tja, politiskt korrekt ar ju overskattat. Eller, hur var det nu? 

Sitter nu och chillar pa A's sang, Sam sussar annu, lyckligt ovetande om faktumet att taget forsenats ytterligare 2,5 timmar. Sa - 18.30 kommer vi ivag! Kanske. Vi far se, helt enkelt.

Det har ar Indien i ett notskal, onekligen. Men anda kan man inte lata bli att foralska sig i all denna galenskap. Och inte minst, dra lite lardom. Nasta gang taget till Karlskrona blir fordrojt 30 minuter, ska jag lugnt luta mig tillbaka och minnas de upplevelser vi fatt har. Jag ska lugnt och sansat fraga tagvarden om vi blir mer forsenade. Da kommer denne eller denna svara mig, ett inte bara relativt korrekt svar, utan aven pa ett sprak jag forstar! Inte illa, inte illa alls.

Ps. Taget har avgatt fran Mumbai, sa medan vi sitter har och chillar i en lagenhet med AC ar taget vi skall med igang sedan en massa timmar och fyllt med folk som underhaller sig med varldens-langsta-tagfard. Sa trots allt en dos tur i allt. Hellre har an dar, liksom. 

Ps igen. Och ja, stackars dem.

Always look on the bright side of life

For en ljus sida finns det alltid. Aven nar det ter sig som morkast. Har jag bestamt hort, ett antal ganger. Och nu ar sa fallet, att jag ar beredd att halla med. Just for att det varit lite ont om den varan pa senare tid.

Vi ar annu kvar i Nagpur och bor hos tidigare namnd foredetta utbytesstudent. Och, i sanningens namn, ar vi ratt less pa det. Vi kom hit och firade Diwali. Tacksamheten over mojligheten att fira detta i ett akta indiskt hem och allt vad detta innebar, ar valdigt stor. Vi har fatt uppleva en ny sida av Indien, och visst ar det val just for detta man reser - for att uppleva ett land och dess kultur, och det finns alltid flera sidor av ett land. Sa detta tackar vi for.

Vi bestamde oss for att stanna ytterligare lite tid, da var vard onskade detta och da besoket av en ren slump sammanfoll med hennes fodelsedag. Tyvarr innebar detta insikten om ytterligare sidor, inte av landet i fraga, utan av var vard. Sadant som man kanske hellre valt att resa vidare, lyckligt ovetande om. Men nu blev sa inte fallet. Var gode vard har pavisat en, i uppriktighetens namn, ouppfostrad attityd som ingen av oss uppskattar. Det skriks pa vanner och bekanta, det gnalls konstant och kraven som stalls pa omvarlden nar till skyarna. Konstant trotthet rader aven det, vilket innebar mycket stillasittande. Alldeles for mycket av just detta ar inte bra for nagon, och rastlosheten som rader ar sa brutalt narvarande att man nastintill kan ta pa den. Det kanns sa trist. Jag visste att det var saval en chans som en risk vi tog da vi beslutade oss for att aka hit. Och jag vill absolut inte saga att jag angrar beslutet i fraga. Vi har upplevt mycket, och det ar jag for evigt tacksam over. Men nu kanner vi bada att det far racka. Vi tackar for oss snarast mojligt, och planerar att fly osterut for att se Calcutta.

Hursom, ljus finns det alltid och sa aven i var narvaro. For minus denna lilla dramatik, har vi det faktiskt for djavla bra. Solen skiner och vintern ar har.Indisk vinter ar... nagot annorlunda fran den svenska. Sma detaljer ni vet, som man inte direkt tanker pa fran borjan. 30 grader plus istallet for minus, sandaler istallet for pjaxor... Ja, lite smatt och gott helt enkelt!

Igar blev det premiar for den kortare av oss tva resenarer da vi gick pa bio och Sam fick uppleva sin forsta Bollywoodfilm. Nagot superhjaltedrama som ungefar var barnfilmsaction for vuxna, men filmen har varit oerhort hypad sedan vi kom hit och uppladdningen infor premiaren enorm. Och det marktes. Budgeten for filmen i fraga ar forbi belopp en sadan som jag kan greppa. Sa lite kul att ha upplevt det!

Vi har aven mott upp med ett antal bekanta till var hushallsinnehavare, och alla har varit hur trevliga och goa som helst. Och det ar minsann aldrig fel att utoka bekantskapskretsen en smula.

Under veckan som gick besokte vi en typ av kladmarknad dar det mestadels saldes traditionella klader. Jag tog mig i kragen och kopte en troja (de gamla slits ut sa forbannat snabbt av sol, flitigt anvandade och darmed flitigt tvattande) och pa vag fran omradet placerade nagon plotsligt en liten indisk pojk i ettarsalderna i min famn och borjade knappa bilder med sin mobil. Han satt snallt dar, i full tigermonstrad mundering och plirade upp mot den blonda alien i vars famn han sa ovantat hamnat, med vidoppna, djupbruna ogon. Livet ar fullt av ovantade handelser, minst sagt.

Bjussar pa en av latarna fran filmen vi sag, Ra One. Jisses alltsa.

Lite ledsen faktiskt

Ibland blir man lite ledsen, faktiskt. Inte forstord, eller sonderriven, men lite ledsen. Lite besviken. Nar sadant uppdagas som stor och gnager sonder nagot som i vanliga fall gor en lycklig. Som att skriva, jag alskar att skriva. En sann passion. Kanske marks det, av allt klotter som hamnar pa denna lilla plats jag kallar min i cyberspace. Men, nar det da visar sig att nagon kopierat det man tidigare gjort, mina, absolut inte hyllade men trots allt i hogsta grad egenskapade, verk, lagt upp dem pa en egen blogg och darmed utgett sig for att ha forfattat dem, da blir jag ledsen. Och forbannad. For det jag gjort, ar faktiskt nagot just jag har gjort. 

.

Att kopiera en text och uppge kallan i fraga, skulle jag endast betrakta som en fantastisk komplimang. Att nagon vill aterge det jag skrivit, och uppskattar det, kanns inget annat an just fantastiskt. Men att kopiera och lata omvarlden tro att texten i fraga vaxt fram ur ens egna fingrar nar sa inte ar fallet, det gor mig trott. Jag kravar inga hyllningar, jag vill bara ha lite rattvisa. Nog om det. Men ibland maste man fa ge utlopp for det dar lilla som ligger dar och stor. Och den vaxande irritationen och ilskan. For irriterad, ar precis vad jag ar. Maste man gomma sin blogg, ha den losenordsskyddad? Jag vill bara fa dela med mig av det jag skriver. Det jag skrivit.

Ett litet smakprov pa var vardag

Nar man lever som vi gor, tva pers pa i snitt 7-10 kvadrat, ar det omojligt att inte paverkas av varandra pa dem mest markliga satt. Sam och jag har ibland sma (vanskapliga) "gral". Oftast da en historia skall fortaljas och jag gar upp i varv och pratar i ett, och Sammy skjuter in med sma andringar. Den dar tjejen har ett sa galet minne for detaljer. Hursom, ibland varierar vara minnesbilder. Da jag officiellt ar den med det daliga minnet (dock inte alltid) sa brukar det ungefar ga sahar: 

.

Cajsa: (drar historia i lite uppspelt ton)

Sammy: "Fast, riktigt sa var det ju inte..."

Cajsa: "Joho"

Sammy: "Naa..."

Cajsa: "Alltsa Sammy, bara for du i vanliga fall minns mest betyder det inte att du alltid har ratt!"

Sammy: "Na, jag kan ocksa ha fel. Men, det har jag inte!"

.

Sa segrar den lilla damen anda. Attans. (Men mest for att jag later henne vinna, saklart. For fel, det har man ju aldrig)

.

I fortsatt nonsensanda bjudes har en ordleksbild. Vad tycks? 

Palm + Kvist. Ha! 

Ps. Kara morbror, angaende tidigare lamnad kommentar, sa skall jag absolut halla utkik efter en tomterod sari i din storlek som du kan bara till jul. Det kan vara dags for en uppgradering dar!

En onskan om ett gott nytt ar och en forarglig historia om en ofrivilligt tillplattad rattsvans

Morsning, nu var det ett litet tag sedan. Vi har tagit oss fran Goa via Mumbai och darefter mot Indiens absoluta mitt, Nagpur. Mumbai var fantastiskt! "Staden som aldrig sover" ar absolut inget uttryck som New York City kan ta patent pa, for det finns en oerhort stark konkurrent i denna delen av varlden. Vi gick langs med strandpromenaden Marine Drive, akte ut till Elephanta Caves belaget pa en o vid Mumbai med utkarvade grottor i massor, fyllda av avbildningar av guden Shiva, gick pa bio for forsta gangen och naturligtvis en massa mer.

.

For tillfallet sitter jag och Sammy i en lagenhet i Nagpur och ser pa Mtv India. Minus att de visar samma videos 300 ganger om dagen sa ar det galet kul! Mtv hemma kan slanga sig i vaggen (forlat Anna, jag vet att du tar det som en personlig forolampning). Vi har namligen tillfalligt flyttat in hos en tjej som heter Akanksha. Akanksha var utbytesstudent samtidigt som jag i Usa, sa darav denna bekantskapen. Det ar oerhort skont att bo pa lite mer yta och framforallt ar det verklligen varldens chans att fa se Indien ur ett helt annat perspektiv. Vi har aven lyckats pricka in den exakta tidpunkten for Diwali, en stor festlighet som stracker sig over nastan en hel vecka och fyller ungefar samma funktion som nyar hemma, men med mer religiosa vibbar, naturligtvis. Himla haftigt! Sa det ar blommor, fyrverkerier och festligheter overallt. Igar var vi pa en slags Indisk "country club" for en storre fest dar vi motte manga av Akankshas vanner och vi kom aven darifran med tjusiga malningar i hennafarg pa vara hander. Idag ar det den storsta och viktigaste dagen av Diwali, och denna skall i sann Indisk anda firas med familj och vanner, sa darfor ska vi hem till Akanskas mor/farforaldrar och mota stora tjocka slakten! 

.

Sa, angaenda den dar rattsvansen. En forarglig, och oerhort underhallande, historia. Da jag och Sammy hade varit pa bio i Mumbai skulle vi bege oss tillbaka till vart hotell, som lag en 10-15 minuters gang fran biosalongen. Sa vi trallade hem, klockan hade nyss passerat midnatt. Indien i all ara, men sa valdigt rent ar det inte alla ganger, och vid denna tiden vagar sig skadedjur som rattor och dylikt fram. Ingen storre fara i vanliga fall dock, men det finns alltid undantag! Sa vi gick langs med en gata i den varma Mumbai-natten och en ratta kilar langs med en vagg till hoger om oss, nagon meter bort. Sammy gar strax framfor mig, och plotsligt ser jag hur rattan springer ut framfor mig i ett tappert forsok att korsa trottoaren. Det gick sadar. Den rusade vid en dalig tidpunkt och springer rakt in under Samanthas vid tillfallet lyfta hogerfort, som hon sekunden senare satter ner - rakt pa rattans svans. "PIIIIIIP" tjuter rattan som en hundleksak och Sammy skuttar 30 centimer rakt upp i luften och ger ifran sig ett panikslaget vad-fan-ar-det-som-hander-late. Rattan tvarvander och rusar in mot vaggen igen, Sammy borjar tjuta i en slags acklad skratt-panik och jag och en indisk man i medelaldern som ocksa sett spektaklet bryter samman av skratt. Ah, kara Indien, man vet verkligen aldrig vad som skall handa i nasta stund fran det att man stiger utanfor hotellrummet. 

.

Sa, darmed onskar jag er alla en Happy Diwali och borjar dra i mina nyinkopta, indiska klader! Kram! 

Bilder fran gardagens festligheter! Hennamalande pa g pa sista bilden. Sot tant, eller hur? :)

Angaende bussresor fran helvetet och aterfunnet hopp

Hej pa er hemmalaget! Och bortalaget, om ni letat er hit, till min internetvra! 
.
Samantha och jag har nu erovrat Mumbai. Hoho, tanker ni kanske, vilka miffon som kallar Bombay for Mumbai. Men tji fick ni, for det har officiellt hetat Mumbai sedan 1997. Sa var det med den saken. 
.
Goa blev lite battre med tiden, da forsta intrycket gav lite negativa vibbar. Candolim hade kanske inte mest i varlden att erbjuda, trots att var lya var supesnygg. Vi unnade oss tillochmed snabbnudlar en dag, med burkpesto, som vi lyckades hitta i en, for att vara Indien, ganska valorganiserad supermarket. Smakade endast ljuvligt, vilket klart kan anses lite lustigt. Men da man levt av det Indiska koket (som for ovrigt ar grymt gott overlag) sa kan det vara fint att bryta av med nagot mindre spanningsfyllt for de dar svenska smaklokarna ibland. Naja! 
.
Vi hade tankt besoka en mindre ort med namnet Hampi, men det tyckte inte det indiska buss- och tagsystemet sa vi bestamde oss for att ge Goas huvudstad Panjim ett forsok. Och det gjorde vi helt ratt i. Det var en trevlig stad, minsann. Fina grander och gator med Portugisiska vibbar och vi hittade en mysig liten restaurang nara vart mysiga lilla boende dar de gjorde den godaste svampratten jag nagonsin smakat. Dessvarre har namnet fallit i glomska. Det ar inte latt det dar med minnet, nar man blir sahar till aren... 
.
Vi besokte aven en del av Goa som heter "Old Goa", eller som vi foredrar att saga "Gamla Goa". Lagg pa en harlig skansk dialekt pa det och yep, mitt i prick. Har bjods det pa historia och kyrkor och katerdraler efter vartannat. Valdigt tjusigt. Ett antal skolbussar och dess medhavda elever hade ockuperat kyrkorna narmst huvudstraket, men da man lamnade dessa bakom sig och begav sig ivag naon extra kilometer fanns det annu mer att se, och dessutom i lugn och ro. En go dagsutlykt till gamla goa Goa. (hehehe, den ordleken ni). 
.
I Panjim passade vi pa att ta en liten batutflykt med. Kul, tankte vi, da de tipsade oss om de entimmes-batturer som erbjuds i hamnen nar vi besokte turistkontoret. Sagt och gjort, vi gick till hamnen och kopte tva biljetter. En tur langs floden skulle det bli, och sa skulle det bjudas pa upptrade med. Fint fint, traditionell dans. Vi gick pa baten, den kom igang och vi tuffade genom vattnet och dans pagick pa en liten scen i mitten av baten. Sen, plotsligt, sa borjar speaker-killen (som inte var halften sa cool som han trodde han var) saga att alla narvarande par skall upp pa scen. Plotsligt dras det igang en smorig lat och det blir "kasedans" som Sammy sager, for de dar paren. Och speaker-snubben var inte klar har. Sen skulle alla kvinnor upp pa scen, darefter alla man, alltihop till ett soundtrack a la Mtv-pop. Sammy och jag var helt mallosa - hur blev var lugna lilla battur helt plotsligt ett mellanstadiedisco for medelalders indier? Slutlgen, nar hamnen borjade narma sig, gar en indisk kvinna loss och formligen rycker upp mig och Sammy pa scenen. Och ja, vad gor man? Det var bara att gilla laget och skaka loss i en hog av Indier. Dem var i extas, minst sagt. Och sanning och saga sa var det faktiskt riktigt javla roligt. 
.
En djavulsk nattbussresa senare rullade vi in i Mumbai. Den djavulska bussresan var verkligen djavulsk. Sam och jag delade en liten badd (det fanns en uppe och en nere varav vi hade den ovre) pa cirkus 90 cm och sma grasliga kryp som sag ut som en miniverision av kackerlacker hade bestamt fatt for sig att aven hela deras familj hade bokat exakt samma badd som oss. Som att det inte var trangt nog redan. Efter att Sammy lekt krypavrattare i 20 minuter (all cred till henne, som den vekling jag ar holl jag mig pa sa langt avstand som mojligt medan hon besultsamt trotsade sin radsla) kurade vi tillslut ihop oss skavfottes. Jag fros som ett djur hela natten och vaknade flera ganger, overtygad om att jag hade fatt feber, malaria, pest och kolera samtidigt och kande att jag var fullkomligen drankt i kallsvett. Trodde jag. Tills jag vaknade pa morgonen da solen borjat ga upp och upptackte att var vattenflaska pa 1 liter, placerad precis ovanfor mitt huvud, hade lackt ut over hela sangen. Mysigt. Utover detta korde foraren i klass med en babyelefant, vilket inte ar nagon vidare positiv bedomning. Fram kom vi iallafall, annu vid liv. Bara 4 timmar forsenade. 
.
Mumbai, var det alltsa. Mumbai ar... over forvantan. Det ar faktiskt riktigt fint har. Aldre byggnader som kanske inte ar i toppskick, men trots allt ok bevarade. Ett gratt lager ligger over staden men under detta finns mycket att se och uppleva. Vi har passerat ett antal grona, fina parker dar det spelas cricket, denna obegripliga sport. Naturligtvis ar det kaos, men pa ett charmigt Indiskt vis. Det kanns bra hittils. 
.
Nu skall datorn overlamnas till min kamrat och vapendragare Samantha. Tudiloo! 

Angaende en nagot luddig framtid

Ja, luddigt vare har. Varre an en gammal sliten teddybjorn. Det har sin charm. 
.
Har sitter jag alltsa i Goa, i en stad som heter Candolim. Candolim ar litet, och ganska trevligt. Skulle jag tro. Om man kan se den sidan av det. 
.
Saken ar den, att innan vi begav oss hit kande vi att det skulle bli skont med lite tid i Goa. Nagra dagar nar man kunde ga i shorts, och skippa langbyxor och tackta axlar. Ett tag nar man kunde springa pa andra backpackers av olika nationaliteter, och dela sina historier och sitt rotlosa levnadssatt med. Men Goa far mig att bli lite allergisk, i uppriktighetens namn. For har har Indien blivit som-varsomhelst-annars. 
.
Inte helt, naturligtvis. Men det ar en semesterort. For massvis med Indier och massvis med andra. Dock ar det lagsasong for de andra nu, och stallet ar mest fyllt av Indiska turister som vill leva ut en vecka i vasterlansk livsstil. Eller, deras tolkning av det. 
.
Det vimlar av forsaljare av saval falska traimitationer, klader och droger. Kopte en troja igar, men utover det kanner jag inget vidare kopsug nar det kommer till nagot som bjuds i tidigare namnda kopkategorier. Attityden har ar annorlunda med. Mer inkastar-attityd och det anses vara okej att forsoka lura turisterna tills deras fickor ar tomma. Har lite svart att ta det, helt enkelt. Ett exempel gallande attityd - stotte pa en snubbe igar som vagrade sluta prata. En givande konversation, som gick ungefar sahar: 
.
Snubbe: "Hello mam, where are you from?"
Moi, uppgiven stil: "Hello.... From Sweden"
Snubbe: "Oh, you're from Sweden! We love swedes!" 
Trott svenne: "Oh, really..."
Snubbe: "Yes! We love the Swedes, the people from the UK and the people from Finland"
Annu trottare svenne: "Well.. that's nice... I suppose" 
Snubbe som inte fattar vinken: "Yes! But we don't like the russians" 
Trott och alltmer irriterad tjej: "Ok? So what's wrong with the russians?"
Snubbe: "Eh, you know, they're in the maffia" 
Sista tappert forsok fran min sida innan det brister: "Really? All of them?" (bjussade aven helt gratis pa en omgang drypande sarkasm)
Snubben: "No... maybe not all of them. But most of them!" 
.
Sa gick konversationen. Sen gick jag. Nagon matta far det vara. 
.
Luddigheten som tidigare namndes galler mest den snaraste framtiden, men det verkar som att det blir Mumbai pa fredag. Nattbuss dit fran Goa, och efter nagra dagar dar skall vi forsoka ta oss till Nagpur dar vi ska bo med en gammal utbytesstudent-kamrat man samlat pa sig genom aren. 
.
Nu har vi hyrt scooter och skall erovra Goas vagar (no worries mor och far, vi har hyrt hjalmar med, tom betalat extra for att fa varsin!) Far la se hur det gar. Tror vi skall forsoka ta oss in till Goas huvudstad, Panjim och aven se "Old Goa" som skall finnas i narheten. Igar luffade vi runt pa var scooter i de mer narliggande byarna och smastaderna. 
.
Kramar till Sverige-land! 

Och sa lite pix...

Tuffe tuffe tuffetaget gar... 

 Battur! 

Standardposerna. 

Nu har jag bannemig bloggat for en evighet framover. Hors!

Angaende en liten reflektion over den forandrade vardagen

En positiv aspekt av att rora sig runt pa detta rotlosa vis ar att man lar sig att uppskatta de sma sakerna man tidigare tagit forgivet. Klichee, naturligtvis, men inte mindre sant for det. 
.
Som da vi fick tillbaka vara klader efter att ha unnat oss att lamna in dem pa tvatt i Cochin. De var maskintvattade och torktumlade. Rena och vackra fick vi tillbaka dem. Valdoftande. Total lycka.
.
Vi steg av bussen i Mysore och efter att ha funnit ett hyfsat boende gick vi en runda i stan. De hade trottoarer. Hela, och i manga fall breda, trottoarer. Utan hal och glapp var de utplacerade. En frojd for ogat. 
.
Da man skall slanga nagot och finner en soptunna. Da man ser lokalbefolkningen anvanda soptunnan. Ovanligt, och ack, sa fortjusande. En del av mig smalter av bara tanken. 
.
Nar man kan befinna sig pa ett tempelomrade, strova omkring och endast bli ombedd att fotograferas med folks barn och barnbarn en eller ett par ganger. Da kanner man sig fri, och sjalvstandig. 
.
Nar stromavbrotten endast varar i nagra minuter, och man rofyllt kan fortsatta sin lasning utan 15 minuters uppehall. 
.
Da man bokar en biljett och personen i luckan forstar vad man sager, bokar ratt dag och tid och dessutom ler mot en. Da fylls varlden av ett framgangens ljus. 
.
Vad kan man saga. Jag alskar att resa. 

Nu i vantans tider...

Och nej, inte ar det jul inte. Det ar vantan pa en buss (jisses vad vi aker runt alltsa) som kommer att ta oss norrut, till en liten stad med namnet Mysore. 11 harliga timmar kommer att spenderas pa denna buss. Dock skall det visst vara volvo, enligt damen i reserveringsluckan, sa nog badar det val gott? Som sagt, 11 timmar, fick vi hora. Sa vi raknar med minst 12. 

.

De senaste dagarna har vi da hangt i Cochin. Omradet vi bor i heter Ernakulam och ar mer storstadsaktigt an den andra "halvan" av stan med namnet Fort Cochin. Vi tog oss dock over till Fort Cochin med farja (farja ar nog att ta i egentligen, men bygget flot iallafall och rorde sig framat). Dar var vi lite historiska och duktiga och besokte hamnen dar de anvander sig av en speciell fisketeknik dar man brukar sakallade chinese fishing nets (forsta bilden). Vi fick se dem fiska vilket onekligen var en haftig upplevelse! Vi besokte aven ett fort som en gang tillhort ett gang, vid tillfallet, erovringsglada hollandare samt sag en tjusig lite synagoga som lag i de judiska kvarteren, som sa rattframt kallas "jew town".

.

Dagen darpa blev det batutflykt. Klockan atta bar det av i en liten silverfargad bil som senare byttes mot en minibuss. Ett gang bestande av ett syskonpar fran Malaysia, en typisk britt i 30-arsaldern (som trots 2 veckor i Indien inte ens byggt upp ens starten av en solbranna) och ett foralskat gulligt par fran Italien i medelaldern, mer eller mindre helt utan engelskakunskaper. Vi fick aka en traditionell husbat, som ser ut som en bikupa och serverades efter nagra timmar lunch pa baten, vilket smakade excellent. Sedan bytte vi bat och tog oss in pa lite mer smaslingriga, mindre vattendrag. Var i extas efter turen da jag lyckats se inte mindre an fyra vattenormar i  vilt tillstand! Sa fruktansvart haftigt! Dock sag vi till att halla alla armar och ben innanfor baten och undvika att hamna i plurret. 

.

Bilderna har under (minus den forsta da) ar fran Kovalam samt fran den utflykt vi gjorde fran Kovalam inat landet (da vi red pa elefanter). Den sista ar pa skolklassen som attackerade oss :) 

.

Oj, nu verkar det som att Sammy lyckats forstora sin dator har bredvid mig. Nu blir nog agarna av internet cafeet glada! Dags att fly. Kram!

Indien. Detta fenomen. Vad ar det egentligen for land som passerar meter for meter da mina fotter ror sig. Jo, ett helt javla galet land. Och, saklart, helt fantastiskt. 

.

Vi har i nulaget tagit oss till Cochin (en av de trehundra stavningar de brukar), annu i staten Kerala. Cochin ligger langre norrut, sa vi ror oss i ratt riktning. Har haft den forsta upplevelsen nar det kommer till Indiska tagfarder under den gangna veckan. Eller, tekniskt satt har vi hunnit med tva, men den forsta var utan de stora ryggorna.
.
Pa tal om detta. Vi lamnade alltsa Kovalam och Trivandrum igar. Den sista dagen spenderades med att bege sig till Indiens yttersta, sydligaste spats, dar vi sag pa solnedgangen och en gigantisk staty forestallande Shiva. Som en Indisk verision av frihetsgudinnan i storlek, dock med betydligt fler ar pa nacken. 
.
Vi tog oss efter varldens bussfard tillbaka till Trivandrum och sedan till Kovalam. Vi trillade i vara sangar vid elvasnaret och somnade utan sa mycket som att borsta tanderna. Dagen efter steg vi upp, packade allt vi i detta nu ager och har och begav oss ut pa fard. Vi hade tankt ta oss till staden Appaluzha. Kl 11.30 bad vi om biljetter och fick reda pa att nasta tag till denna plats gick 16.30. Jippie. Vi bestamde oss for att det inte var meningen att vi skulle ta oss dit och bokade platser pa ett tag till Cochin istallet. 12.15 skulle taget ga. 13.10 borjade taget rulla ut fran Trivandrum centralstation. 
.
Darefter fylldes det pa med folk. Och mer folk, och annu mer. Man tror det finns en maxgrans for hur manga som kan befinna sig i en tagvagn, men den begransningen ar uppenbarligen ett Europeiskt pafund, for den existerar inte har. Slutligen hamnade jag pa ett av de oversta satena. Ungefar som breda hatthyllor nara taket. Jag slumrade till en stund och laste daremellan min bok. Sammy blev popular i satet under mitt och en indisk mustaschprydd man ryckte en annan familjs unge fran dem och placerade denna knatte i en forvanad Samanthas kna. Hon flydde sedan upp och vi chillade 1.5 m upp i luften istallet. Plotsligt far en kjolprydd herre for sig att placera sig bredvid Sammy och han slangde darefter resolut upp fotterna pa satet mitt emot. Mitt sate. Dar jag ligger ner, plotsligt med ett par grasliga indiska gubbfotter 10 cm fran nyllet. Mys. Jag reste mig illa kvickt upp och forblev sittande. Dock ar jag opraktiskt nog over medellangd har (troligtvis for bade man och kvinnor) och taket var pa tok for nara min sits. Det blev hallning som en sack potatis merparten av resan utom vid de tillfallen da medvetenheten om min (tydligen) imponerande langd hamnade i tillfallig glomska och skallbenet slog mot plattaket i deperata forsok att rata ut ryggen. 
.
Cochin ar en trevlig stad. Maten ar billig och god och efter att ha knackat dorr 7-8 ganger efter ankomsten igar blev vi slutligen lotsade till ett hotell. Tydligen ar det ledighet for Indierna nu, och alla skall fira semester. Darfor halls tydligen rum och dylikt i viss man endast for Indiska medborgare. Taskigt, tycker jag. Praktiskt, tycker val dem. 
.
Men nu later jag kristisk. Indien ar ett galet och som sagt, fantastiskt land. De ar sa nyfikna pa oss att de nastan storknar och har finns sa mycket att se och uppleva att man hade behovt forlanga vistelsen till flera ar. Planerar dock inte att gora detta. 
,
Man vanjer sig efterhand. Man blir inte langre panikslagen over att middagen serveras utan bestick. Det ar bara att tvatta handerna och hugga in. Det ar mer regel an undantag att man bara pekar pa nagot pa menyn och sen far man se vad man far. Det ar ocksa ett spanningsmoment. 
.
Att getter och kor draller omkring i stan i ett virrvarr av bilar, tuktuks och drosar av mopeder och motorcyklar, det ar ratt charmigt. Folk ar vanliga och hjalpsamma, sa hjalpsamma att de i manga fall hellre ger ett svar pa en fraga man staller, som inte ar sant, an att antyda att de inte vet. 
.
Jag tycker det ar ratt rart hur de nickar med skallen fran sida till sida istallet for upp och ner som vi, aven om det skapar stor forvirring. Att alla later som Apu i Simpsons och att det ar svart att halla mungiporna i kontroll for att inte dra sig uppat, da man lamnar en butik och de sager "thank you, come again!". 
.
Det kanns bra, det har. Det ar bara talamodet som skall vaxa och kontrollbehovet nar det kommer till saker som att veta nar man skall ga av tagat eller bussen, som skall minska. Och vi ar nog pa god vag, tror jag.