En onskan om en mycket gemytlig jul

Hej nara, kara, och ovriga! 
.
Utbrottet i tidigare inlagg har lagt sig, och ja, har sitter jag och trivs, i akta Ernst Kirchsteiger-anda. Vi ar kvar i Jaipur och bor pa ett mysigt hostel en bit utanfor stan, i sallskap av ett gang nyfunna kamrater fran Australien och Holland. Tva av dem har dock rest vidare nu pa morgonen, men troligtvis blir det till att motas upp imorgon da vi ska till samma plats. 
.
Lite julstamning har krupit sig pa i bollywoodmusik-yran. En tapper liten julgran har inforskaffats av den sota indiska dam som ansvarar for stallet. Sammy och jag fick ga loss och kla den med glitter och billiga julgranskulor, medan damen i fraga lyriskt sag pa med blicken hos en stolt moder som ser sina barn ta sina forsta vingliga steg. Mys! 
.
Idag blir det nog lite bio och grejer, och sedan blir det julfest ikvall, dar skinkan bytts mot chicken tandoori och istallet for ges "tand ett ljus" skralar musik fran de senaste bollywood filmslappen ur de slitna hogtalarna. Det kanns mer an bra. 
.
Onskar er alla en superfin dag och kvall, och hoppas att vadret bjuder pa den dar dromlika, vita julen. Kramar! 

Inte direkt en dans pa rosor

Ibland kanner jag att folk far fel bild av den har resan. Inte dem (ni) som sitter hemma, utan dem vi moter. Indier som tror att vi glider runt hela varlden pa en rakmacka, och rakmackan ar egenligen pappas planbok. Att varken far mor eller annan lagt ett ore for denna resan, utan att det faktiskt ar mitt eget sparande som tagit mig hit, ar inte begripligt i deras oron. For sa fungerar det inte i deras kultur.
.
Men kanske ar jag inte helt olik dem alla ganger, for just nu kanner jag mig trott och sliten, och i uppriktighetens namn oforstaende for deras kultur. Eller, rattare sagt, deras attityd. Och det ar ett jakla generaliserande, och ja, det gor denna ordspya av gnall fullstandigt felaktgt, men faktum ar att majoriteten av dem vi moter har samma framtoning, och jag tror att jag behover en paus fran det. Jag ar inte bra nog, duktig nog, for att bara kunna hantera det. Inte hela, hela tiden. 
.
Indien ar ett fantastiskt land. De har historia, farger och kultur som lever och existerar pa ett vis jag aldrig tidigare upplevt. Ett slags organiserat kaos, som fungerar trots att dem sjalva inte verkar forsta hur. Maten ska vi knappt ens namna, alla smaker och kreativa tillaganden far en aldrig att sluta forundras. Det ar verkligen helt fantastiskt. 
.
Men. 
.
Jag ar trott pa att kanna mig som en hel freakshow i mig sjalv. Var vi an ror oss, trots att vi klar oss propert, talar vanligt och forsoker vara respektfulla till doden, stirrar folk, glor med uppsparrade ogon och kakar som nastan slar i den smutsiga, slitna asfalten vid deras fotter. Foton, foton, foton, hela tiden foton. Med oss, av oss. De ror vid mig, tar pa mig, drar i mitt har och klammer, utan tillstand pa mina armar och axlar. Forsoker smygfota, vilket de vanligtvis helt saknar talang for. Jag har inget emot deras nyfikenhet, deras fragor, men jag ar less pa att kanna mig som en alien, nagot markligt, potentiellt forgiftat. Trott pa att flockar med skolflckor eller drosar med tonarspojkar tror att vi ar precis som vasterlanningarna de ser pa tv, som de anser vara losslappta och opassande, och skrattar och skrikerkommentarer pa sprucken engelska. Hur kan man dra en sadan slutsats av att se nagons hudfarg? Bara for att mina ogon inte ser ut som deras, kommer jag inte att forpesta deras land. Jag har ju rest hit for att se, lara mig mer och forsta, men det blir sa tungt ibland, nar man mots av sa oerhort mycket oforstaelse. 
.
Jag ar less pa att priserna tredubblas for att jag ser annorlunda ut, trott pa att alltid skuffas langst bak i varenda ko trots mina ganska sa valvassade armbagar, for att mitt har gar i andra toner. Trott pa att ingen bryr sig om ens valmaende i en langre utstrackning an att dem ska kunna vinna nagot sjalv pa det i slutanden. 
.
Generalseringar. Som jag hatar dem egenligen. Och anda sitter jag har och gar loss som aldrig forr. Manga vi moter ar rara, snalla, vill veta mer och stilla sin brinnande nyfikenhet. Och till dem kanner jag endast lojalitet och hangivelse. Men dessa far tyvarr ofta sta i bakgrunden for dem som tvingar sig langst fram i kon och hacklar oss for vad vi i all simpelhet ar, vilket i sjava verket bara ar ytterligare tva individer pa denna kontinenten. 


Jag ska sluta gnalla nu, ga ut och uppleva Jaipur dit vi tagit oss efter att ha sett vackra, otroliga Taj Mahal i Agra. Foroska minnas promenaderna langs Gagnes i Varanasi dessforinnan, barnen som lyckligt flog med hemgjorda drakar och spelade cricket langs den langa promenadstrackan. Det finns sa sa mycket bra, men jisses, idag tillater jag mig att vara frack nog att ge utloppfor frustrationen som rader over allt det som hamnar i den motsatta kategorin.

Ett farval (och pa aterseende) till kara Nepal och ny harlig dust med Indien

Nu har vi alltsa tratt over gransen till fargernas, kulturens och det totala kaosets land igen. Hej igen, Indien! 

.

Sista tiden i Nepal bjod pa en del kvalitetstid med Kathmandu, som verkligen ar en haftig och imponerande stad, med en dos galenskap da med, naturligtvis. Det ar mer eller mindre obligatoriskt i denna delen av varlden, verkar det som. Och det har sin charm, aven om det vid manga tillfallen ger huvudbry. 

.

Utover skuttande fran broar och dylikt hann vi med ett besok i medeltidsstaden Bakthapur, som formligen kryllade av kultur och historia. Helt och fullt vilse i smagranderna kom vi, men sa far man se valdigt mycket da ocksa. Sammy hann aven trampa i hundskit nar hon gick med snoken i guideboken, och utropet "Cajsa neeeeeeeeeeeej! Jag trampade i skit" gav mig ett valdigt gott skratt och den lilla damens bistra uppsyn forde mig nastintill till tarar. Men som det sags, skrattar bast som skrattar sist. Bara nagra minuter fick jag namligen fagelskit pa hela mig, kandes det som. Okej, overdramatisering, men precis vid hogerogat bestamde sig nagon forbannad pippi for att hamnas pa mig for Sams rakning. Jag fattade forst inte vad som hande, fattade sen och borjade tjoande och skrikande halvtom skrattande skutta runt tills en liten dam kom rusande och gav mig en flaska vatten sa jag kunde tvatta mitt stackars nerskitna ansikte. Bah. Och inte ens lotteriet vann jag... Sjutton. 

Vi hann aven med en del kvalitetstid med vara bandkillar pa var favoritkrog, vilket aldrig ar fel det heller. Men, sa slutligen kom dagen da vi fick ta farval av kara Kathmandu. Men som sagt, pa aterseende, for det ar verkligen en std jag vill uppleva igen. En busstur senare skulle vi anlanda till Lumbini, som skulle bli vart sista stopp i Nepal. Dock akte vi fel och kom till Sinauli, gransstaden till Indien. Himla skrapigt. Men annu en turist hade forvirrat sig och en gemensam taxitur senare var vi i Lumbini. 

.

Varfor Lumbini undrar ni kanske? Ja du, inte mycket fanns det dar, staden var ungefar ett vagskal. Lite westernkansl nastan, med boskap som irrade runt och grusvagar. Men sa brukar det nog inte springa runt sa mycket nepaleser i gamla western-stader. Inte i dem filmerna jag sett iaf. Och om dem nu gor det brukar dem nog inte nynna pa lady gaga-latar, vilket ar orovackande vanligt forekommande har... 

.

Hursom, Lumbini ar orten dar Siddharta, som senare nadde upplysning och blev Buddha, foddes. Vi har faktiskt statt precis pa den plats dar Siddhartas mor, Maya Devi, fodde denne lille pojke. Ganska haftigt. Omradet ar i ovrigt fyllt till bredden av tempel och buddhistiska kloster som olika buddhistiska samfund fran varldens alla horn byggt upp runt en slags gigantisk damm. Gratis intrade i samtliga, sa vi spenderade mer eller mindre en hel dag med att traska omkring och se pa dessa byggen. Allt fran oerhort imponerande till ja, lite mer slitna, sa att saga. Tyska buddhister hade smallt om ett riktigt tjusigt stalle, nastintill perfektion, men sa hade dem bannemig envisats med att slanga ut lite plastradjur och noshorningar i den otroligt stiliga tradgarden, och maste erkanna att stilkanslan strok med lite dar. 

.

Nu har vi alltsa tagit oss over gransen, som sagt, efter lite vanligt klydd med transportmedel av alla dess slag. Men det hor ju till! Nu ar man sa hardad att de knappt ens sliter pa en langre. Och humoret ar betydligt lattare att halla i skick efter nagot nederlag sasom en forsenad buss eller ett forsenat tag. Vad ska man gora, liksom, bara att gilla laget helt enkelt och gora det basta av saken. Dessutom skaller jag lite mer pa folk som forsoker lura oss, taxichaffisar som forsoker bryta overrenskommelser och dylikt, ett ytterst effektivt satt att avreagera sig pa utan att nagon oskyldig stackare far lida! 

.

Vi ar nu i staden Varanasi, som verkligen ar prio ett-stallet att dra sitt sista andetag pa for hinduer. Om inte annat skall man kremeras har, och darefter skall askan spridas i den heliga floden Gagnes som lugnt och stilla flyter fram langs staden. Vi promenerade utmed floden efter ankomsten igar och sag pa dess heliga (och ack sa fororenade) vatten, dar allt fran indier i alla aldrar till vattenbuffalos simmade runt och tvattade sig. Ett markligt, valdigt patagligt, lugn radde dar vid flodbanken. Nagot man inte alltfor ofta upplever i detta annars sa haktisk land. Maktigt. Nu slass vi, parallellt med denna uppdatering (varfor blir det alltid sa mycket text?! Kan verkligen inte konsten att fatta mig kort), med ett forsok att boka tagbiljetter till Agra, dar det statliga Taj Mahal vantar. 

.

Sa ja, vi far se var julafton blir nagonstans. Hittils har inte sa mycket julefrid infunnit sig, men Sammy gick iallafall loss och ritade en liten luciakrona pa ett papper som sedan klipptes ut, sa morgonen den trettonde hordes minsann ett tappet "sankta lucia" fran rum 203 pa vart hostel i Lumbini. Alltid en borjan! 

.

Adjoss! (och tack for fisken)

Fly like a bird

En sista tur blev det till vart kara Last Resort, och nar dagen var forbi kunde jag antligen bocka av punkten Hoppy Bungyjump (<- lank) pa min langa bucket-list. Provade dessutom deras (lank ->) Canyon Swing - varldens hogsta. Ungefar pa foljande satt skedde detta: de spanner pa dig en sele, faster denna i ett gigantiskt gummiband, du kliver fram till avsatsen som i detta fallet var pa en hangbro, ser ner i djupet dar det ca 160 m ner driver fram en skummande fors fylld med med iskallt vatten, och sen hoppar du, faller, faller, faller 100 meter ratt ner i tomma intet och later adrenalinet floda genom varenda oliten del av din kropp. Jag skrek, som om jag blivit helt javla tokig, for jag blev tokig och foralskad i den galna, underbara upplevelse. Bungy jumpet var ocksa allt det jag dromt om sen barnsben. Avsatsen, blicken i fjarran, "fly like a bird" sager killen som kontrollcheckar sakerhetsselen och ler, jag storflinar tillbaka, kanner den dar alskade kanslan nar adrenalinet borjar susa, rusa och nastintill explodera, skrattar och dyker ut i luften. Huvudstupa fall nerat och nerat annu mer, ser floden narma sig, vralar av ren skar lycka som sprudlar i kroppen och dras med ett ryck uppat igen, studsar lite och skrattar. Underbart ar bara fornamnet. 
.
Ska minsann inte glomma att ge den dar Sammy en himla massa cred med, da hon efter langt om lange tvekande tog sig i kragen och provade canyon swing hon med. Inte illa, inte illa alls! Mycket stolt over min lilla kamrat. Minns fortfarande nar vi i borjan av var vanskap var pa Aq-va-kul och Sam var for radd for att aka (den minimala) vattenrutschbanan. Den forandringen ni! Sa all heder at henne. 
.
Och ja, forlat mamma, for att jag utsatter dig for detta. Och ja, annu mer forlat till dig pappa, for du suckar sakerligen annu djupare an mor min nar du laser detta. Men, se det positivt: Jag lever fortfarande, glad och hel! Och dessutom kommer en fin liten dvd hem till er om 20 dagar av nar jag hoppar bungy - det blir val fint? :) 
.
Kramar!  

Ps...

Kom jag ihag att namna att vi provat paragliding? Och det var fiiiint! En lite marklig kansla att svava runt 2000 meter upp i luften med en ungrare (som da var min paraglidinginstruktor Han hangde inte bara dar rent allmant, alltsa). Men det var himla fint. Berg runt om, och med en stor tjusig (och naturligtvis ytterst fororenad, men det syns iaf inte pa hall) sjo och resten av orten Pokhara under sig. Ett gang gigantiska hokar susade lattjefullt omkring runt oss ocksa, dar vi hangde, och fordrev tiden med att titta pa utsikten och snacka skidakning. Rekommenderas! Klart slut! 

Annapurna Basecamp

Tjena! 

.

Da var man tillbaka. Annu vid liv, vill jag lova, och med lungorna fyllda till bredden av ren luft. Fick dra in ordentligt med denna vara, da det inte direkt kryllar av den dit kosan styrs harnast. Men sa vore det kanske pa sin plats att beratta om de dar aventyren i bergsslagen. Sa har kommer det! 

.

Sam och jag tog alltsa vart pick och pack och lamnade vart kara Kathmandu, en plats som garanterat skall besokas igen av mitt framtida jag. Vi motte upp med var guide och en liten annan glad nepales som skulle agera porter under vandringen. Sa bar det av pa en bussfard till orten Pokhara, cirka 7 timmar bort. 7 timmar med ett motordrivet fordon ar dock inte alls samma sak har som hemma, nej nej. Kor du sju timmar norrut med fagra Malmo som avreseort och ar en nagorlunda forare kommer du atminstone en bit ovanfor Stockholm. Har kommer du den oerhorda strackan 20 mil. Sa gar man och gnaller om de standiga hoplappandet av Bergsgatan pa hemmaplan som alltid leder till forseningar. Lite bortskamd ar man allt. Hursom! Busstiren gick finemang, vi kom fram och spenderade en natt i Pokhara med att packa om. Allt. Det som behovdes trycktes ner i en gemensam vaska och resten lastades av i hotellets forvaringslokal. 

.

Morgon darpa vaknade vi med lite fjarilar i magen. Fjarilarna fick snart sallskap av var frukost men surrade vidare anda. Sedan  skuttade vi in i en liten, liten taxi med var porter och guide och denna tog oss till Nayapur, en liten ort fran vilka vara aventyr tog sin borjan. 

.

Att ens ge sig pa att beskriva en 11dagarstur i bergen i Nepal ar som att forsoka beskriva hela universum pa ett a-fyra. Okej, nu tar vi i lite, men jag har alltid haft en kansla for det har med dramatik. Vi bodde i sma, enkla geusthouses i pyttesma bergsbyar. I vissa av byarna bjods det pa endast tva byggen, i andra lite fler. Stallena bestod av en gemensam matsal, med ypperlig tur en varmdusch och sa fick man ett litet sovrum, eller som jag sa karleksfullt brukade benamna dessa, en liten fangelsecell. Cellen bestod av tva sangar och om an hade flyt ett bord, och sedan ett fonster, icke att forglomma. Vaggarna till grannrummen var tunna som papper och man horde allt. Sa kan vi ju halla dar med detaljer! Men det var faktiskt himla fint, overlag. Man kommer annu mer till insikt av hur lite man faktiskt behover. Fyra trojor, ett par leggings, ett par slitstarka byxor, dojor, sovsack och en tandborste kommer man langt pa. Och en god bok, for det blir mycket dotid daruppe. 

.

Vandringen var overlag ratt tuff. Valdigt mycket branta sakallade "trappor". Trappor kan vi definiera som nagon slags relativt platta stenblock som ar utslangda lite hursomhelst som pa satt och vis hjalper dig att effektivt ta dig uppat i forskrackt branta backar och berg, Benmusklerna fick sig en rejal omgang, vill jag lova. 

.

Naturen var som alltid otrolig. Runt oss kunde vi ana de andra bergstopparna i snokladd utstyrsel och solen stralade majoriteten av dagarna. Vandringen bjod pa allt fran ovan namnda trappsteg till mer skogslika, gronskande stigar. Var guide var superspeciell, for att vara politiskt korrekt. En ratt lustig liten karl, som sa en himla massa lustiga och markliga saker. Men det har sina fordelar, man kunde alltid skratta at honom om man inte fann nagon anledning att skratta med honom. Var lilla porter var en foredetta armekille pa 23 ar med imponerande benmuskler, ett charmigt leende och skolflicksskratt. Aven han bidrog till manga underhallande stunder.

.

Var medhavda kortlek har sallan kommit till sa mycket nytta som under de elva dagar trekken varade. Jisses, vad vi har spelat. Vi forsokte lara saval guide som porter diverse spel, men av nagon outgrundlig anledning gick endast reglerna till spelet 31 in, sa 31 fick det bli. Mycket kvalitetstid, mycket 31... Sa, sa mycket 31... Maste erkanna att bara tanken pa det spelet gor mig lite trott nu, efter att ha alt det kvall efter kvall. Nej, det far bli rehablitering fran 31 de kommande veckorna, utan tvekan. 

.

Sammanfattningsvis ha vi haft det for javla bra, helt enkelt. Nar man vaknar pa morgonen och har ont i muskler man inte ens visste att man hade, och vet om att 5000 trappsteg rakt uppat vantar och obegripligt nog annu mer traningsvark darefter, sa mar man riktigt, forbannat bra. Det har varit sa oerhort skont att bara vara, bara ga och stracka ut varenda muskel, att fylla lungorna med frisk luft och tanja pa sina granser. Och alla manniskor man moter, fran de mest otroliga britter som trotsar aldern (70+) och spanstigt struttar upp over bergen, till gang med glada, oldrickande tyskar som drar historier och bjuder pa milka-choklad nar man springer pa dem i badklader i en varm bergskalla. Dartill en snall liten fransyska som lite ovantat blev var rumskamrat da guesthousen fyllts upp till bredden, och sedan charmiga schewizare som dyker upp lite varstans. For att namna bara en liten del. 

. 

Vad kan man saga. Det har blir nagot att gora om. 

. 

Och, som vi konstaterade nar musklerna skrek som varst - envishet och ett gott humor, tar en riktigt jakla langt. 
. 
Bilder far komma nasta gang. Internetcafet vill da icke sammarbeta, ni far snoka pa Sams facebook om nyfikenheten tar over. Whapp! 

 .

Update: Bildgrejen gick vagen! Voila! 
.

 

Trendigare an trendigast. 

 

Som sagt - standardposerna!

 

Lite losa hastar stotte man pa lite varstans.

 

Och snygg solbranna ska man da inte tro att man slipper.

 

Hela truppen, marklig guide, sam, jag och Mini, som var porter kom att kallas.