I love you baby though I hate you, 'cause I'm a double nature

Det är märkligt hur varierande ens liv kan vara, trots att inget särskilt förändras. Märkligt hur livet kan te sig som det vackraste jag mött vissa dagar, och hur samma liv dagen därpå kan verka fullständigt tomt och menlöst. Märkligt hur man kan känna att luften vibrerar av lojalitet och kärlek på förmiddagen, för att sedan kämpa för att hålla tillbaka tårarna och ge efter för sin mörka dysterhet på eftermiddagen. 

Djupa dalar och skyhöga berg och däremellan allt från platt ökenlandskap till karnevaler där ingenting står stilla en sekund för länge. 

Framförallt mot kvällen kan jag känna efter, ta det lugnt, försöka begripa vem jag är. Vad jag är. Men varken natt, kväll eller dag känner jag att jag får något ut av de tankarna, de leder ingenstans och jag söker endast i blindo. Gräver en grop utan att veta vart eller varför, varför gräva och söka efter något jag inte känner till, då vet jag ju aldrig när jag funnit det?

Jag blir ovän med mig själv allt som oftast, för mitt laddade humör genomsyrar allt. Tonårens hysteri borde lagt sig, den varma ilskan borde svalnat. Jag borde vara vuxen och kontrollerad nu. Men det är jag inte. 

Jag blir fortfarande hänsynslöst arg och skriker och vill riva sönder världen med mina bara händer. Jag fylls fortfarande av sorg och saknad efter något jag inte vet vad det är och gömmer mig i ensamhet under mitt varma täcke, i tid och otid, med en defensiv mur planterad runt mig själv och min otillräcklighet. Blir fortfarande så lycklig att jag måste skrika ut min glädje och skratta tills varma salta tårar trillar längs mina kinder. Jag är aldrig i kontroll, aldrig fullständigt. Är en börda för omvärlden ibland, en stråle hopp i andra tider. Vad är egentligen balans?