Ibland är gräset grönare någon annanstans

Ibland lockar omvärlden mer än hemmet. 

Ibland gör distans att livet på hemmaplan får nytt perspektiv och kan te sig ganska levnadsvärt trots allt. 

Ibland behöver man en paus. 

För helt uppriktigt blir det tråkigt i längden. Vardagen tappar sin gyllene glans och täcks av ett lager damm - grått, tungt och fullständigt charmlöst. Man stirrar sig blind på det man redan har tills det tappar sina färger, man vandrar samma vägar som framkallar samma tankar, påminner om samma stunder och går varv efter varv i samma sorger. Det är inte så jag vill ha det. 

Man trampar ut sin gräsmatta. Gräset är inte grönare på andra sidan för att livet där är bättre. Gräset är grönare för det är oförstört, oförändrat - för man har aldrig varit där med sina fotriktiga kängor och trampat ner dess grund. För att man behöver förändring, för att man behöver uppleva sig själv i en annan situation. Där allt inte redan gjorts, där allt inte följer de gamla mönster man så ofrivilligt byggt upp. Omöjligt att förhindra. Men det är inte omöjligt att fly. Det är inte omöjligt att ta en paus. 

Man blir så trött på att förklara, trött på att höra människor deklarera ens galenskap. Har du det inte bra här? Är du tokig, ska du åka så långt bort? Så länge? Jo, jag har det bra här. Ja, jag är tokig. Tokig och helt jävla galen, som vill se mer av världen. Som vill lämna min egen gräsmatta, låta den bli vildvuxen och fri utan mitt sällskap, för att sen återvända och försöka tämja det jag lämnat. Precis så vill jag ha det. Precis så pass vill jag låta min galenskap segra, ge livet fria tyglar.