Inte direkt en dans pa rosor

Ibland kanner jag att folk far fel bild av den har resan. Inte dem (ni) som sitter hemma, utan dem vi moter. Indier som tror att vi glider runt hela varlden pa en rakmacka, och rakmackan ar egenligen pappas planbok. Att varken far mor eller annan lagt ett ore for denna resan, utan att det faktiskt ar mitt eget sparande som tagit mig hit, ar inte begripligt i deras oron. For sa fungerar det inte i deras kultur.
.
Men kanske ar jag inte helt olik dem alla ganger, for just nu kanner jag mig trott och sliten, och i uppriktighetens namn oforstaende for deras kultur. Eller, rattare sagt, deras attityd. Och det ar ett jakla generaliserande, och ja, det gor denna ordspya av gnall fullstandigt felaktgt, men faktum ar att majoriteten av dem vi moter har samma framtoning, och jag tror att jag behover en paus fran det. Jag ar inte bra nog, duktig nog, for att bara kunna hantera det. Inte hela, hela tiden. 
.
Indien ar ett fantastiskt land. De har historia, farger och kultur som lever och existerar pa ett vis jag aldrig tidigare upplevt. Ett slags organiserat kaos, som fungerar trots att dem sjalva inte verkar forsta hur. Maten ska vi knappt ens namna, alla smaker och kreativa tillaganden far en aldrig att sluta forundras. Det ar verkligen helt fantastiskt. 
.
Men. 
.
Jag ar trott pa att kanna mig som en hel freakshow i mig sjalv. Var vi an ror oss, trots att vi klar oss propert, talar vanligt och forsoker vara respektfulla till doden, stirrar folk, glor med uppsparrade ogon och kakar som nastan slar i den smutsiga, slitna asfalten vid deras fotter. Foton, foton, foton, hela tiden foton. Med oss, av oss. De ror vid mig, tar pa mig, drar i mitt har och klammer, utan tillstand pa mina armar och axlar. Forsoker smygfota, vilket de vanligtvis helt saknar talang for. Jag har inget emot deras nyfikenhet, deras fragor, men jag ar less pa att kanna mig som en alien, nagot markligt, potentiellt forgiftat. Trott pa att flockar med skolflckor eller drosar med tonarspojkar tror att vi ar precis som vasterlanningarna de ser pa tv, som de anser vara losslappta och opassande, och skrattar och skrikerkommentarer pa sprucken engelska. Hur kan man dra en sadan slutsats av att se nagons hudfarg? Bara for att mina ogon inte ser ut som deras, kommer jag inte att forpesta deras land. Jag har ju rest hit for att se, lara mig mer och forsta, men det blir sa tungt ibland, nar man mots av sa oerhort mycket oforstaelse. 
.
Jag ar less pa att priserna tredubblas for att jag ser annorlunda ut, trott pa att alltid skuffas langst bak i varenda ko trots mina ganska sa valvassade armbagar, for att mitt har gar i andra toner. Trott pa att ingen bryr sig om ens valmaende i en langre utstrackning an att dem ska kunna vinna nagot sjalv pa det i slutanden. 
.
Generalseringar. Som jag hatar dem egenligen. Och anda sitter jag har och gar loss som aldrig forr. Manga vi moter ar rara, snalla, vill veta mer och stilla sin brinnande nyfikenhet. Och till dem kanner jag endast lojalitet och hangivelse. Men dessa far tyvarr ofta sta i bakgrunden for dem som tvingar sig langst fram i kon och hacklar oss for vad vi i all simpelhet ar, vilket i sjava verket bara ar ytterligare tva individer pa denna kontinenten. 


Jag ska sluta gnalla nu, ga ut och uppleva Jaipur dit vi tagit oss efter att ha sett vackra, otroliga Taj Mahal i Agra. Foroska minnas promenaderna langs Gagnes i Varanasi dessforinnan, barnen som lyckligt flog med hemgjorda drakar och spelade cricket langs den langa promenadstrackan. Det finns sa sa mycket bra, men jisses, idag tillater jag mig att vara frack nog att ge utloppfor frustrationen som rader over allt det som hamnar i den motsatta kategorin.