Nu vacker vi liv i den har gamla bloggen, tycker jag!
Efter lite om och men och mycket samtal med forsakringsbolag och dylikt fick vi slutligen traska fran sjukhuset. Det var sannerligen en gudomlig kansla att antligen fa traska ivag, ut i natten pa mina egna ben. Ja just det. Varje gang jag skulle ivag fran mitt rum for att traffa min lakare, vars kontor kunde lokaliseras en sa massiv stracka som sakert 100 meter fran mitt rum, kom en manlig skoterska med en rull stol i hogsta hugg. Inte skulle sjuklingen ga inte. Nej nej tack snalla snalla please jag kan ga, jag gar inte med orat anda, tog mig ingenstans. Som svar fick jag bara en "no no miss" och jag fick lydigt och tjurigt krypa upp i den dar stolen for att rullas de dar 100 meterna, men en djavulskt flinande Samantha skuttandes vid min sida.
Hursomhelst, en dag fick vi pa Koh Samui, sedan blev det buss mot Bangkok dar vi just i detta nu sitter. Bangkok kanns markligt lugnt. Minnen fran mitt forra besok var av galen trafik och manniskor overallt, men efter en kickstart som bjod pa Indiens storsta stader har gjort en annan markligt van vid trafikbrus och galenheter. Allt har kanns ganska sansat nu.
Vi kommer inte lagga mycket mer tid har just nu, utan tar oss i eftermiddag med nattbuss mot Laos. I uppriktighetens namn kanner jag inte till sa mycet om Laos, inte mer an vad var guidebok (aven kallad "Bibeln") fortaljer eller som kunnat gogolas fram har pa intranatet.
Men det gor det desto mer spannande!
Efter lite om och men och mycket samtal med forsakringsbolag och dylikt fick vi slutligen traska fran sjukhuset. Det var sannerligen en gudomlig kansla att antligen fa traska ivag, ut i natten pa mina egna ben. Ja just det. Varje gang jag skulle ivag fran mitt rum for att traffa min lakare, vars kontor kunde lokaliseras en sa massiv stracka som sakert 100 meter fran mitt rum, kom en manlig skoterska med en rull stol i hogsta hugg. Inte skulle sjuklingen ga inte. Nej nej tack snalla snalla please jag kan ga, jag gar inte med orat anda, tog mig ingenstans. Som svar fick jag bara en "no no miss" och jag fick lydigt och tjurigt krypa upp i den dar stolen for att rullas de dar 100 meterna, men en djavulskt flinande Samantha skuttandes vid min sida.
Hursomhelst, en dag fick vi pa Koh Samui, sedan blev det buss mot Bangkok dar vi just i detta nu sitter. Bangkok kanns markligt lugnt. Minnen fran mitt forra besok var av galen trafik och manniskor overallt, men efter en kickstart som bjod pa Indiens storsta stader har gjort en annan markligt van vid trafikbrus och galenheter. Allt har kanns ganska sansat nu.
Vi kommer inte lagga mycket mer tid har just nu, utan tar oss i eftermiddag med nattbuss mot Laos. I uppriktighetens namn kanner jag inte till sa mycet om Laos, inte mer an vad var guidebok (aven kallad "Bibeln") fortaljer eller som kunnat gogolas fram har pa intranatet.
Men det gor det desto mer spannande!
Haj, det är Elsa och Eskil som hälsar. Vi tackar för korten och saknar Dej. Vi är hos Åsa och Caj och är glada i hågen. Vi längtar till att vi ska få träffa Dej när Du kommer hem i maj. Hälsningar och en stor bamsekram från Elsa och Eskil
SvaraRaderaDet känns skönt att örat lugnat sig och vi hoppas att ni kan njuta nu. Vi hoppas att både du och din vårdare kan koppla av och bara ägna er åt resandet. Dock hoppas vi att Sammy fotograferat någon av rullstolsfärderna... Och så kommer vi att sakna den dagliga kontakten!!
SvaraRaderamassor av pussar och kramar från oss