Då var denna resan över. Hemkommen sitter jag nu i mitt rum med ett glas rosevin i handen. Börjar äntligen piggna till. Börjar tyvärr inse att det är över, redan. För denna gången.
Det är märkligt hur nära varandra man kan komma på ett år. Från att aldrig ha mötts träffas man, flyttar in tillsammans och lever gemensamma liv i ett år. Sen, är det över. Att det kunde växa fram band som tre år senare är starkare än någonsin imponerar mig. Engagerar mig, känslomässigt. Inte det lättaste.
Att ta farväl av min andra familj, mitt andra hem, en gång till, gjorde ont i hela kroppen. Märkligt nog, kan det te sig, kändes det värre denna gången. Trots att jag bara fick en vecka med dem nu, inte ett år som senast. Mest för att jag vet nu. Jag vet vad jag lämnar, vet hur långt ifrån varandra man faktiskt är. Jag saknar dem, så himla mycket. För de är en del av mig. Hjälpte mig och stöttade mig i att bygga upp ett nytt liv i ett nytt land med ett nytt språk från grunden. Och för det är jag dem evigt tacksam. Alltid. Jag placerade mig själv i den sitsen, och för det är jag evigt mig själv tacksam gentemot. Men, ändå. Man vet aldrig vilka utmaningar som väntar, vilka svårigheter man möter. De hjälpte mig, fanns där i alla tider. Hjälp, så fina saker och ting är ibland.
Jaha ja ja.
SvaraRadera